Kvart i fem börjar årets konsert i Hultsfred. När Charles Bradley, efter att kompbandet kört ett par instrumentala låtar, kliver in på scenen stiger jublet i Teaterladan (förlåt White Stage). Jag påminns om att det är en av mina absoluta favoritscener i festivalsverige. Få klarar att matcha stämningen i en euforisk och välfylld teaterlada i […][...]

Nicke Anderssons rockorkester är för dagen förstärkt med ytterligare en gitarrist, vapendragaren från Death Breath, Robert Pehrsson, hanterar scenens tredje Flying V-gitarr. Spons? Trots att de spelar lite för tidigt på en scen som känns lite för stor i relation till publiken levererar de fin rock’n’roll-underhållning. Det är en bra sak att ha fyra man […][...]

Jag tänker inte krångla till det här. Alla rockband borde vara lika bra som Graveyard. Jag ser faktiskt inte poängen att hålla på annars. En fantastisk spelning av ett grymt band. Det räcker så. Missa inte nästa gång du har chansen.[...]

Senast jag såg Pouppée Fabrikk, på Arvikafestivalen för några år sedan, blev jag gruvligt besviken. Det var en ganska pajig tillställning och det märktes nog att Henrik Björkk vid det här laget var ganska less på EBM. Om jag inte minns historien helt fel var det ganska snart efter det han lämnade bandet. Den som […][...]

Jag såg Veronica Maggio så sent som för ett par månader sen och att se henne på oversize-scenen på Putte i Parken lockar därför inte särskilt mycket. Stannar pliktskyldigt tre låtar. Gläds åt att så många samlat sig framför scenen, men är ganska nöjd med mitt beslut att ta en paus och gå därifrån. Kontrasten […][...]

Sator 2011 är långt mycket bättre än jag vågat hoppas. De gör det enda rätta och klarar av tre nya låtar direkt. I den sista låter Sator mer Ramones än någonsin. Sen börjar hitkavalkaden med No Reason (tillägnad Stock Rocker Nuts-tishan i publiken) och fortsätter med självklarheter som I Wanna Go Home, I’d Rather Drink […][...]

Syster Sol är en udda fågel i årets program på Putte i Parken, det enda inslaget av reggae på svenska. Hon är först ut på den minsta scenen på fredagen och hennes chanser att locka en större publik var väl i ärlighetens namn ganska små. De som letat sig dit ser ändå nöjda ut och […][...]

Jag erkänner villigt att jag inte imponerats särskilt av det jag hört av Far East Movement på skiva. De är det kanske mest extrema exemplet på den där nya euro-influerade amerikanska hiphop-fåran som jag har så obeskrivligt svårt för. Ändå kunde jag inte låta bli att stå med gapande mun när jag såg deras konsert […][...]

Senast jag såg Looptroop Rockers var det på den glest befolkade festivalen Det stora kalaset. När de då klev ut på scenen utan Embee blev det först nästan chockade av de tunna leden framför scenen. Det märktes att det var ovant och lite, lite, obekvämt. Men istället för att deppa tog de tjuren vid hornen […][...]

Jag har egentligen vandrat upp till IP för att komma i tid till Looptroop Rockers, men hinner se slutet av Peter, Bjorn and Johns spelning. Glädjevrålet som möter Young Folks gör att beslutet att lämna Prop Dylan känns helt rätt. Det är ändå något vackert med ohämmade glädjetjut.[...]