En del har kallat låtlistan på den här turnén för modig, främst på grund av att Iron Maiden har valt att fokusera på mer sentida material i stället för att ta det säkra före det osäkra och bara spela klassikerna.

Men det var som en kompis som såg Iron Maiden för första gången i går sa: ”Jag har knappt hört en enda av låtarna tidigare, men alla låtar de har spelat har varit bra.” Och visst ligger det något i det.

Jag kan ha svårt för senaste singeln El Dorado och är inte särskilt förtjust i vare sig The Reincarnation Of Benjamin Breeg, Wildest Dreams eller These Colours Don’t Run, men jag skulle aldrig drifta mig till att kalla det för dåliga låtar. Särskilt inte när det är en sådan scenmaskin som Iron Maiden som framför dem.

Sedan ska jag definitivt inte sticka under stol med att hela spektaklet lyfte ett snäpp när Fear of the Dark gjorde entré och de påföljande Iron Maiden, The Number of the Beast, Hallowed be thy Name och Running Free. Det är ju trots allt väldigt, väldigt bra låtar.

Och det är först då som jag inser att Iron Maiden i går nog gjorde sina sämsta insats av alla gånger som jag har haft förmånen att se dem live. För vanligtvis är det fullt ös från början, men i går tog det sig först mot slutet. Om det sen var på grund av låtlistan, regnet eller någon helt annan anledning låter jag vara osagt, men faktum kvarstår att det lilla sista saknades på Sonisphere.

I övrigt gladde jag mig åt att få höra Dance of Death live. Det är är en riktig höjdarbit. Och att de har plockat bort den närmast sönderspelade Run to the Hills ur låtlistan gjorde mig inte det minsta.

Alice Cooper.
Bild: Annika Berglund, rockfoto.nu

När regnet hade nått närmast parodiska mängder var det dags för Alice Cooper att kliva på scenen på Sonisphere. Och som den professionella underhållare han är på scenen var det närmast ironiskt lämpligt.

Alice Cooper har likt flera av det gamla gardet insett att det är det äldre materialet som är det mest gångbara för tillfället och det är ur 1970-talet han plockar fram sina ess ur rockärmen.

Han sparkar i gång med School’s Out och har innan konserten är kvarten gammal hunnit med även No More Mr Nice Guy, min personliga favorit I’m Eighteen samt blivit halshuggen. Showen är som hämtad från hans mardröm och upptågen är många, lyckligtvis.

På något sätt lyckas den gamle mot alla odds leverera, trots att han i ärlighetens namn är ganska skröpplig vid det här laget. Det är ingen enastående konsert på något sätt, men med tanke på förutsättningarna (läs: spöregn och lera) kommer han undan och håller ut.

När han bränner av den monumentala hiten Poison drygt halvvägs in i setet är även publiken med på noterna och en tjej framför mig slänger sig, genomvåt som hon redan är, och gör en piruett i leran med ett leende på läpparna.

Själv ger jag mig strax efter det, trots att Alice Cooper fortfarande har en bit kvar av konserten. Regnet tilltog igen och jag sökte skydd i presstältet, där jag fick höra Billion Dollar Babies på håll. När jag skriver dessa rader spelar den gamle fortfarande. Uthållighet visar han minsann upp. Till skillnad från mig, uppenbarligen.

Kerry King.
Bild: Viktor Wallström, rockfoto.nu

I min enfald gladde jag mig åt det avtagande regnet när Slayer klev på scen och rev av South of Heaven. Men det hade man inte mycket för, för det pissregnade sedan genom hela konserten. Och då handlade det inte om blod, även om de så klart rev av Raining Blood mot slutet av konserten.

Ska man jämföra rakade män i bockskägg vinner Kerry King över Scott Ian alla dagar i veckan när det kommer till att se ondskefull ut. Men på Sonisphere var det Anthrax som tog hem thrash metal-kampen. Slayer framstod tyvärr som en aning slöa, möjligen på grund av regnet, men jag tror inte bara det berodde på det.

Men metallskallarna framför scenen verkade bry sig lite eller inget om detta och röjde som bara den. Och det är väl inte så svårt att förstå; Slayer har en diger låtskatt att ösa ur.

Med tanke på att gubbarna fortfarande släpper relevanta plattor betade de av en del nytt material, men i stort sett fick vi gamla klassiker på rad. Chemical Warfare, avslutande Angel of Death och War Ensemble, bland andra. Men även tyngre bitar som Dead Skin Mask och Mandatory Suicide, vilket också spädde på intrycket att det inte var samma riv i Slayer som jag är van vid.

Alternativt är det jag som börjar bli luttrad där jag stod i min poncho och försökte hålla mig torr.

Joey Belldonna och Scott Ian.
Bild: Annika Berglund, rockfoto.nu

Efter att ha missat Imperial State Electric-spelningen på grund av en timslång incheckningskö var humöret på samma nivå som vädret; småkass. Tur då att Anthrax fick mig på andra tankar tämligen omgående.

Thrash metal-veteranerna visade sig nämligen vara riktigt vitala och även om jag inte är särdeles inlyssnad är det svårt att motstå den thrash metal-buffé Anthrax serverar på Sonisphere. Gubbarna har fattat galoppen, levererar idel gamla godingar och örhängena står som spön i backen.

Om Joey Belladonna svajade lite inledningsvis, kom han igång på riktigt ju längre konserten led och energiknippet Scott Ian studsade runt outtröttligt medan Frank Bello gjorde sitt för att mana på den regnvåta publiken.

Madhouse föregick Antisocial som föregick en utdragen Indians med tillhörande Ronnie James Dio-hyllning i form av ett stycke från Heaven & Hell, som följdes upp med Metal Thrashing Mad… Ja, ni förstår vilken hitkavalkad det var. Allt avslutades med I am the Law.

Gammalt är äldst och Anthrax gav oss precis det alla ville höra.

När The Hives avslutade festivalen med två nya låtar, Bad Call och Patroling Days, i bagaget var det packat framför största scenen och de flesta verkade vandra hem med ett leende på läpparna.

Märkligt många verkade dessutom gladda och nöjda när Lillasyster tog över N*E*R*D:s tid på största scenen. Jag gråter fortfarande när jag tänker på det.

När jag kommer fram till scenen som heter Lilla IP ungefär en kvart innan det är dags för The Baboon Show att inleda Putte i Parkens andra dag finns inte ens fem personer på plats. Regnet kommer i en stadig ström från himlen. Det är inte särskilt upplyftande och jag förbannar att jag valde att lämna stövlarna på kontoret.

När klockan slår konsertstart har ett femtiotal personer samlats framför scenen.

The Baboon Show drar igång konserten och om det inte var med ett 1-2-3-4, så skulle det ha kunnat vara det. Det är en fras som upprepas nästan lika ofta som på en Ramones-konsert. Cecilia Boström är å sin sida betydligt mer talför än Joey Ramone någonsin var på scenen och bjuder på flera repliker som gör det lätt att dra på munnen och glömma att det regnar.

På skiva har The Baboon Show en tendens att bli lite för mycket av det goda. Fem-sex låtar brukar jag palla innan jag zonar ut. Live funkar det bättre. Det händer mycket på scenen och låtarnas har en intensitet som gör att det blir svårt att stå still. Med ytterligare några refrängstarka bitar i klass med Heidi Heidi Ho Ho i katalogen så kommer The Baboon Show att bli en ännu finare liveupplevelse.

Nästa gång vill jag gärna se The Baboon Show på en något mindre scen, inomhus.

Putte i Parken kan, om inte annat, ståta med landets brantaste festivalområde. Alltid något.

Först ut på hela festivalen, och i mitt schema, är Carolina Wallin-Pérez som släppte ett album med Kent-covers tidigare i år. Backade av en kvartett musiker spelar hon valde låtar från Pärlor och svin uppblandade med några av de som inte fick plats. Ja, det blir bara Kent-covers. Och när hon till slut spelar Utan dina andetag ljuder ett öronbedåvande flickvrål från publiken.

Det var längesen jag lyssnade aktivt på Kent. Känner ändå igen det mesta och kommer på mig själv med att tycka att det är lite småtrevligt där i solen framför scenen som kallas Lilla IP. Å andra sidan blir det heller aldrig mer än så. Inget som stör eller berör, småputtrigt och trivsamt.

Efter det tar jag en matpaus och återvänder några timmar senare. Lagom till Kalle Baahs allra sista låt och i god tid till Oskar Linnros.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt sett storheten i Linnros album. Tycker det finns ett par spår som funkar, men ganska mycket som är direkt intetsägande. Långtifrån lika starkt som exet Veronica Maggios Och vinnaren är….

Linnros samlar däremot gott om fans framför scenen och de värmer upp med att ömsom skrika Oskar och klapp-klapp-klappa, ömsom riffvråla Seven Nation Army. Ja, Karlskoga är en hockeyort.

Redan som andra låt river han av 25, min favorit på Vilja bli. Han visar prov på god kontakt med publiken och har behållit sättningen med två trummisar från tiden med Snook. Det senare vill jag så klart applådera. Alla borde ha minst två slagverkare.

När han sedan spelar Ack, Sundbyberg som fjärde låt börjar jag redan känna mig nöjd. Ger honom en och en halv till och vandrar sedan ner mot entrén och scenen som heter Cirkus.

Där är det nästan helt tomt på folk, trots att det bara är fem minuter kvar till Val & The Bitches ska spela. En knapp handfull och jag har letat sig dit. Ett trettiotal till dyker upp samtidigt som bandet kliver på och rivstartar med sin överlägset bästa låt Get Some. En rak och rivig riffest av en sort de skulle må bra av att fylla på sin katalog med.

Tyvärr lyfter det aldrig riktigt efter öppningen. Val och hennes bitches kämpar på bra, men det leder ingenstans. Det beror säkert delvis på den glesa och inte särskilt entusiastiska publiken, men mycket av probelemt ligger ändå i att det bästa bandet har är Val (som påminner mig en hel del om Millie Jackson). Låtarna finns inte där än.

Vandrar tillbaka upp mot IP-området och kommer fram lagom till The Arks avslutning. Längesen jag såg dem och gör det väl mest för att det inte händer så mycket annat just då. Imponeras ändå av deras lyxiga show och tycker att Ola Salo är en riktigt god underhållare. För mig ör de ändå inte mer än pausmusik före kvällens stora händelse.

Strax efter utsatt tid kliver Skinny Puppy på scenen. Där och då går en omöjlig tonårsdröm i uppfyllelse för många i publiken. Skinny Puppy i Karlskoga. Undrar hur många som ens vågade tänka den tanken 20 år tidigare? (Och då förtränger vi för en stund det omöjliga i att ha dem som uppvärmare för Europe vid samma tidpunkt.)

Nivek Ogre bjuder på en lika lyxig show som The Ark, men smutsig, störd och skitig. Om The Ark handlar om glädje bland utstötta handlar Skinny Puppy om svärtan och eländet bland de utstötta. På något vis den svarta sidan av samma mynt.

Scenen fylls av videoprojektioner och en Ogre som stapplar runt likt en ledbruten Jack Skellington på scenen. Det blir kanske inte lika farligt och skrämmande som jag upplevde hans industriella musik i tonåren, snarare sött. Det är ändå en fin upplevelse att se honom där och det låter bra.

Möjligen blir scenshowen lite enahanda efter ett tag. Ogres rörelsemönster är begränsat och det händer inte så mycket mer än att han stänger in sig i en glaslåda eller låter tratt-hatten börja ryka. Märkligt nog ser han som farligast ut när han låter alla masker falla och attiraljer ligga i extranumren.

Hur som helst, en händelse jag inte velat vara utan. Skinny Puppy i Karlskoga. Surrealistiskt.

För mig är festival spelningarna, festivalområdets stämning och dess spektakel. Jag håller inte med om att festival handlar om campingen. Det var i ärlighetens namn inte min melodi att sova i ett kallt, fuktigt tält där folk gjorde sina, inte allt för trevliga, behov precis utanför. Att sova i lera med bakgrundsljud som vrål och dunka-dunka var inte populärt hos mig. Så snart solen gick upp och vi tog våra steg mot festivalområdet var mitt humör bättre igen och jag trivdes plötsligt riktigt bra med att vara på festival.

Fredagen hade flest spelningar som föll mig i smaken och som fick mig att få mig att hoppa upp och ner och också ge mig gåshud. Det var däremot torsdagen som serverade det bästa framträdandet då Kent gick upp på Vintergatan. I övrigt kan de tre dagarna sammanfattas med att de som fick igång publiken bäst var, utan tvekan, Maskinen, namnet som jag kommer att ta med mig hem och stoppa in som nykomling i spelningslistan är Monty, In Flames gav mig festivalens gåshud då de spelade Come Clarity och Robyn kommer spelas mer hemma hos mig efter hennes briljanta spelning på Apollo.

Ja, överlag var det bra spelningar och stämningen gick inte att klaga på. Jag har inte mycket att jämföra med eftersom detta var mitt första festivalbesöket och jag är nybörjare på både festivaler och skrivande, men jag är nöjd. Det kommer absolut att bli fler festivalbesök framöver för min del, fast då kommer jag sova på vandrarhem eller bo hos någon bekant i närheten och inte i ett fuktigt tält i lera.

Sparzanza

Sparzanza var först ut att spela på Andromeda och det gjorde de med flaggan i topp, trots att det var glest på folk framför scenen. Det var synd att inte fler var där och njöt av timmen på Andromeda, men de som var där fick se och höra riktigt bra värmländsk hårdrock.

Rockbandet Takida spelade under dagen på den stora scenen, Vintergatan. Vi valde då att sitta vid sidan av, i slänten tillsammans med flera andra. Spelningen kändes mycket längre än 75 minuter, den lama rocken var inget som föll någon av oss i smaken. Bandet gör en tråkig spelning utan några överraskningar och mainstreammusiken gör att jag satt och gäspade mitt i konserten. Curly Sue som var Takidas extranummer fick den största responsen men det var också den enda låten som var värd den.

Maskinen måste nämnas från denna dag. Spelningen i Apollo var magisk. Så fort Maskinen tog plats på scenen så förvandlades tältet till en nattklubb. Folkmassan hoppade, skrek, rappade och dansade sig igenom Maskinens framträdande. Det var en timme späckad av fartfylld musik och glad stämning och ingen lämnade tältet utan att vara svettig och öm i fötterna efter allt dansande.

Kvällens höjdpunkt för majoriteten av festivalbesökarna var självklart In Flames. Pyroteknik, distade gitarrer och bra sång av Anders Fridén gjorde att ingen gick därifrån besviken.

Andra dagen på festivalen var en bra dag och vädret gjorde att humöret på besökarna och mig var bättre än föregående dag. Musiken och framträdandena gick inte att klaga på utan förväntningarna som fanns uppfylldes med råge.

Jag ska villigt erkänna att det inte var särskilt mycket som lockade mig till Arvikafestivalen 2010. Och då är jag verkligen inte särskilt svårflörtad när jag väger för och mot att åka till Värmlands finaste festival. För mig handlar Arvikafestivalen främst om att få träffa mina fina vänner i redaktionen. Det saknar jag i år.

För precis som jag tyckte de flesta att årets upplaga var för svag för att packa kappsäcken, regnstället och solkrämen. I år valde vi att stanna hemma. Trist.

Men jag kunde inte hålla mig helt borta. Torsdagen lockade med ett riktigt fint program med namn som Yeasayer, Four Tet och Robyn. Dessutom ytterligare ett par som jag var åtminstone nyfiken på.

Landade i Arvika strax efter två och stämde träff med Anna som lovat att rapportera från festivalen för vår räkning. Efter lite strul med uppkopplingen och en snabbkurs i WordPress hastade vi iväg över det välbekanta festivalområdet. Arvika känns ändå alltid som att komma hem på något vis.

I Apollo-tältet har Yeasayer redan hunnit spela i en halvtimme när vi kommer fram. Ett försiktigt regn som snart växlar till årets elakaste skyfall faller och från scenen berättar någon att han tycker att till och med regnet är vackert i Sverige, inte alls illaluktande och dystert som i England. Jag gillar verkligen Yeasayers snirkliga och rytmiska musik. Tyvärr är det något med sången som inte funkar i mina öron. Den är för snäll och mesigt korrekt. Det blir aningen bättre när desperationen tar över strupen och sparkar ut poptönten. Minns att jag tänkte på hur snyggt ljuset var i tältet och hur bra det lät.

Regnet tilltar i styrka och allt blir grått. När jag kommer tillbaka nästa gång kommer jag att mötas av brunt vattenfyllda diken kors och tvärs över grusplanen.

Eftersom festivalresan är planerat kort gäller det att klara av de obligatoriska matstoppen. I Arvika vill man inte missa libanestältet och halloumispetten i wrap. De skulle smaka bra på hemmaplan också, men i festivalkonkurrensen står de ut som en flerstjärnig restaurang skulle göra i vilken svensk stad som helst.

Tar skydd undan regnet inne på Lyran där Makthaverskan ska ta scenen i besittning. Har bara läst om, aldrig hört, henne tidigare och blir lyckligt överraskad. De flesta låtarna handlar om Maja Milners olyckliga kärlekar, om någon douchebag som förtjänar ett uppsträckt finger och ett klart och tydligt ”fuck you”. Musiken är opolerat fulsnygg och landar väl inte så där alldeles långt från Broder Daniel. Allra bäst är ännu osläppta Antabus med en ettrig basgång. Varje gång Milner upprepar att ”det här är det bästa hon upplevt” älskar jag Makhaverskan lite till.

Tar en sväng förbi huvudscenen Vintergatan och ger allsångsledare Timo Räisänen tre låtar av min tid. Sällskapet gillar det mer än jag och hade nog gärna stannat. Jag vill mest fly undan regnet, som faktiskt ger sig bara någon minut efter att vi gått.

Anna von Hauswolff sitter vid pianot på Andromeda-scenen när vi går förbi. Stannar till, blir inte imponerad och går vidare.

När vi kommer tillbaka till Apollo-tältet har Johnossi spelat ett tag. Slås återigen av att det ser så vansinnigt snyggt ut därinne. En snygg stadssilhuett och allt ljus bakifrån gör att John Engelbert och Oskar Bonde ser ut som skuggfigurer på scenen. Att Bonde sitter med sin vänstersida mot publiken långt ut på scenens högra sida gör att det visuella stärks. De fem låtar vi ser är ändå mer än nog. Johnossi lyckas inte ri8ktigt övertyga mig om sin förträfflighet den här gången heller. Det är inte bara den spartanska sättningen som gör att deras musik känns lite odynamisk.

Går tillbaka till Vintergatan och slänger ett öga på Juliette Lewis, bara för att. Och det räcker väl med att konstatera det? Hon är makalöst felplacerad och det är riktigt glest i raderna framför scenen. Att Robyn ska klämmas in i Apollo några timmar senare känns befängt, men jag antar att hon begärt mörker och att den enda mörka utomhustiden gått till Kent. Kan ändå inte komma ifrån känslan av slöseri med artist. Robyn kräver största scenen 2010.

För min del närmar sig slutet av Arvikafestivalen 2010 redan här. Långt innan både Robyn och Kent. Och det är väl i ärlighetens namn bara den förstnämnda jag sörjer att ha missat. Robyn i fantastiska Apollo lär ha varit en lika övermagisk upplevelse som förra gången.

Men innan resan tillbaka hem väntar årets höjdpunkt. Four Tet.

På senaste albumet There Is Love In You är Kieran Hebdens musik intrikat snirklig, varm skir och harmonisk. Live tar trummor och bas över mer av utrymmet och även om jag själv sittdansar rör sig snart publiken till Hebdens rytmer. Frågan är om han ändå inte gjort sig bättre inne vid Orion-scenen och framför en dansande publik? När han spelat Love Cry jublar och applåderar publik och när han fyrar av fina Sing är jag övertygad om att det blir svårt att överträffa det här i år. Då är jag så pass nöjd att jag inte är särskilt svår att övertyga om en resa hemåt.

Gott så.

Avslutar för sakens skull med en smålandsrulle och skänker en stilla tanke till saligen avsomnade Hultsfredsfestivalen.

Funderar också lite på Arvikafestivalens framtid. Har svårt att förstå poängen med att de gjorde offentligt slut med synthen i år. Jag är rädd att den unga festivalledningen slösar bort en viktig pusselbit i festivalens själ nu. De många syntharna har alltid gett dagarna i Arvika en unik inramning. Det är ändå något visst med nyanser av svart.

Och vad hände med områdesprogrammet i år? Jag såg inget av det under de sju timmar jag var på plats. Hoppas att det kom igång senare.

Desto mer peppad är jag av meddelandet att de ska boka helt jämställt nästa år. Det lovar riktigt gott och gör att jag redan nu vill boka in en resa till Arvika 2011. Gärna med hela redaktionen.

Då ses vi där och då, eller?

Redan en timme innan Kent skulle kliva ut på Vintergatans scen så stod de trognaste fansen och väntade vid kravallstaketet. Det märks att det är något speciellt med det här bandet. Även om man är en metallyssnare eller en klassisk poppare så finns det någon låt från det här bandet som faller en i smaken.

Ett svart skynke sattes upp innan spelningen tog sin början och när ljuset sattes på kunde man skymta bandmedlemmarnas skuggor bakom det mörka tyget. Efter några sekunder började musiken och introt till Utan dina andetag, en lugn men mycket bra och mäktig början. Skynket dras upp och Joakim Berg börjar sjunga. Redan under denna första låt sjunger större delen av publiken med i texten och så fortsatte det sedan under hela konserten.

Stora delar av låtvalet bestod av spår från de nyare plattorna; Röd och En plats i solen. Det är bra och festivalvänligt och man märker att Kent har erfarenheten och kunskapen om hur man drar med sig publiken. Det är däremot i de äldre låtarna, speciellt i klassikerna, som till exempel Dom andra, som riktigt får publiken att gå igång.

Precis som Duracellkaninen så går och går Kent hur länge som helst, man tröttnar inte. Även publiken har energi som ett fulladdat batteri genom hela spelningen. Sången ljuder och händer i luften klär den annars mörka kvällen.

Det genialiska avslutet, 747, går inte att klanka ner på. De 7 minuter och de 47 sekunderna som låten består av är det bästa avslutet på en dryg timme av härlig svensk rock. Då Jocke Berg lämnar scenen under det instrumentala slutet som de kvarvarande bandmedlemmarna gör så perfekt står jag bara och njuter. Och då den sista gitarrsträngen tystnat börjar publiken ropa efter mer. Och självklart bjuder de på mer!

De kör sina extranummer och under den absolut sista låten, Mannen med den vita hatten smäller kanoner med röda pappblommor och fyller himlen. Tack vare Bergs mellansnack och anekdoter förgylls kvällen ännu lite mer. Trots att han berättar om död och sorg känns det ändå inte deppigt. Han kan få publiken ännu ett steg närmare bandet utan att han gör det allt för privat eller konstigt.

Ja, trots att klassikerna hamnade lite i skymundan så var Kent ett perfekt avslut på den första festivaldagen i Arvika. Det går inte att inte att hitta ett bättre band med sån kontakt, känsla och musik!

Stämningen var, trots regn, på topp. De som kommit för att se de första banden var laddade och hade höga förväntningar på dagen. Trots den aningen glesa folksamlingen vid scenerna levererade banden. Universal Poplab, som drog igång festivalen på Andromeda, var både publiknära och dansvänliga. De var ett bra band för att värma upp besökarna för vad som komma skulle.

Någon som gjorde mig glatt överraskad var Monty. Man gungar med, nynnar med och njuter av svensk pop när den är som bäst. För mig blev han ett nytt namn att lägga till i spelningslistan och det märktes att han var populär bland fler. På uppmaningen ”skrik mitt namn om du vill ha mig”, från låten ”Skrik mitt namn”, svarade åskådarna längst fram med ”Monty!”. Sångaren David Pagmar log då lite blygsamt bakom micken och njöt av den uppmärksamhet han fick. Monty känns som en iskall läsk i solsken, fräsch och omtyckt.

Ett av de mer kända banden som spelade denna torsdag eftermiddag var Johnossi. De kunde dra igång publiken och hade en bra publikkontakt, långt bak till de som stod utanför Apollo-scenens tält och hoppade i lerpölarna. De har ett speciellt sound som får gammal som ung att falla för deras musik.

Regina Spektor på Vintergatan hade många förhoppningar på, så även jag. Jag stod där redo för en mysig stund med piano och skönsång men dessa förhoppningar uppfylldes inte helt och hållet, tyvärr. Hon är en lysande pianist och sångerska men framträdandet blev drygt och enformigt. Låtarna var för lika varandra, den enda låten som verkade dra igång större delen av publikhavet framför scenen var radiohiten On the radio. Snabbt efter, och även under, hennes framträdande drog många istället vidare till Apollo för att se drottningen av pop – Robyn.

Redan innan Robyns entré skreks det framför scenen och det var trångt, trångt, trångt. Men jag tror inte att någon brydde sig och jag tror inte att någon blev besviken på framträdandet som denna blondin gav oss. Det märks att hon är en stjärna och det märks att hon är scenvan såväl som världsvan. Hennes stora hits som senaste singeln Dancing on my own och remixen på Teddybear Sthlms Cobrastyle fick publiken att dansa loss och sjunga med. Hon rörde sig mycket och när man gick därifrån ville man bara se mer av hennes dans, rörelse och höra låtarna och sången en gång till.

Sist men absolut inte minns fylldes ytan framför Vintergatans scen av Kent-fans. Detta rockband som aldrig dör gjorde oss festivalare långt ifrån missnöjda. Låt efter låt äger de scenen och det finns inte mycket de skulle kunna göra för att sätta en bred guldkant runt denna öppningsdag av Arvikafestivalen 2010.

Trots att större delen av dagens väder bestod av regn och moln så fyllde festivalens artister och band dagen med solsken, i form av bra musik och närhet till publiken.

Konserter har jag varit på, så klart. Stått och hoppat upp och ner i flera timmar. Vaknat dagen efter hes av allt skrikande, träningsvärk av allt hoppande, och i de flesta fall lycklig av att ha sett och hört ett band som verkligen förgyllt kvällen. Sådant kan man leva på länge. Musiken blir också oftast bättre efter en livespelning. Då man kommer hem igen, sätter på plattan med låtarna från gårdagens konsert, det är då musiken är som bäst. I de flesta fall stämmer detta. Jag kommer, i Arvika, få höra mina favoriter och få chansen att hitta nya namn att lägga till i Spotify-listan. Mina förväntningar på festivalen är att få den där lyckokänslan flera gånger om. Att jag ska komma hem trött, hes och lycklig med en ryggsäck full av nya erfarenheter, ny musik, nya upplevelser, nya vänner och sömnlösa nätter.

Förväntningarna hos mig ställs däremot mot mina fördomar. Är stämningen vänlig och glad eller är den rörig och präglad av onyktert vrålande i olika tonarter? Kommer vi campande att komma hem med en hy med otrolig lyster tack vare de lerbad vi kommer att ta varje natt?  Jag tror mina fördomar om festivallivet till en viss del är överdrivna. Charmen med festival kanske är just det här. Det är ju som ordet ger oss en ledtråd om – en fest. Vem har väl inte varit på en fest där alkoholen spelar in? Vem vill väl inte skrika och sjunga av glädje då man får höra band efter band och umgås med sina vänner? Och campingen, självklart ska man bli lite skitig och sova så där halvdant annars kan man ju ta in på vandrarhem eller hotell. Att inte uppleva det på det lite fördomsfulla viset känns lite som att festivalfuska.

Precis som att jag har förväntningar på festivalen i sig, så har jag självklart också förhoppningar på flera av artisterna och banden. Kan Kent och In Flames göra lika bra framträdanden som de gjorde på de tidigare spelningarna jag varit på? Kan sångaren i norska Donkeyboy verkligen sjunga sådär ljust, även utanför studion? Är Robyn den där popgudinnan som media berättar om? Oskar Linnros, ett nysått frö som troligen kommer blomma ut stort under detta år – det ska bli kul att höra honom live. Karlstad-bandet Sparzanza står högt på favortilistan och har redan tidigare bevisat att de är minst lika bra live som inspelade. Ett annat namn som dök upp på spelschemat är elektromusikanten Danger från Frankrike. Det går helt enkelt inte att sitta stilla till hans musik, även om man så vill, så Danger ska absolut ses. Ja, det finns många välkända band som spelar och minst lika många som jag aldrig ens hört talats om tidigare. Jag hoppas att många av dem, om inte alla, kommer att uppfylla mina förhoppningar, och jag är övertygad om att festivalen i sig kommer att motsvara mina förväntningar samt, till viss del, även mina fördomar – och det är precis det jag vill!

Livebandet, fyllt med energi och talang, drog igång introt från Jay-Z:s femte skiva, The Dynasty. Jay kom ut i svart tee och svarta shorts och svarta solglasögon. Han tog plats framför stativet och med båda händerna på mikrofonen rappade han låtens intensiva rader perfekt.

Det hela fortsatte med monsterhitten Run This Town, och då fick även Jay-Z den början på konserten som han ville ha. Det märktes tydligt att publikens massiva allsång i refrängen fick något hos Jay att smälta. Han gav, och vi gav tillbaka.

Även D.O.A. och On To The Next One drev publiken till härligt vansinne. Hur mycket av en besvikelse The Blueprint 3 än var så är det glömt nu. Jay framförde sina senaste hittar med en sällan skådad energi, och euforin sprudlade under hela spelningen, som kommer kallas klassisk inte bara för att den var den största hiphopkonserten hittills i Sverige.

Memphis Bleek dök upp ganska omgående och var med och styrde upp till konsertens intensivaste stund. U Don’t Know, 99 Problems och Beware Of The Boys är helt sjuka live. Konserten nådde sedan sin absoluta topp när, och det här säger jag inte bara för att jag såg Jay-Z igår, utan för att det är ett faktum, världens bästa live-låt dök upp. Public Service Announcement är världens bästa konsertlåt. En explosion i klass med en atombomb är vad som sker när Jay-Z i symbios med ett av Just Blazes bästa beats drar linen ”allow me to re-introduce myself, my name is HOV! H-to-the-O-V!”. KABOOM!!!

Det är fantastiskt att se vad den värme och respekt som världens bästa rappare utstrålar leder till. Diamanter fanns att skåda i luften under hela spelningen, som förövrigt var i en perfekt längd även om man ju alltid vill ha mer, och allt från allsång i Empire State Of Mind till organiserad publikuppdelning i Jigga What, Jigga Who och viftande av tröjor i Big Pimpin’ gick felfritt.

Även om man inte jämför spelningen på festivalen med den konsert som Jay-Z gav i Globen för två år sedan, så skapade han total jävla magi i Borlänge.

Även om man inte jämför Jay-Z med glada gubben Fogerty, som spelade på scenen bredvid just innan Jay, så kändes Jay-Z yngre och fräschare och piggare än någonsin.

Att Hova inte plockar något från sina två första plattor är synd. En alldeles förträffligt bra konsert som han gav oss nu hade nämligen höjts ännu ett snäpp om vi bara hade fått lite Reasonable Doubt. Missnöjd kan man dock omöjligt vara. När Jay-Z avslutade med Encore… ja, då fanns det bara ett ord kvar. Perfekt.

I år jobbade jag inte bara som festivalskribent utan även som funktionär för konstgruppen Framkonst som i år ansvarar för festivalens graffitiscen. Så mellan campingen och huvudentrén snickras det för fulla muggar från och med tisdagen. Det skall genomföras en livemålartävling på tid som kallas Secret Wars. Och jag samt DJs så som Mash-Up International, Chia och Kad håller området levande med musik.

Första fulla konserten blev alltid lika säkra och tajta Helt Off på favoritscenen Tropico som är en grönlummig scen med en kulle riktad mot scenen. Trots att deras senaste skiva var lite slätstruken och inte lika hittig lyckas de få med publiken och när Timbuktu hoppar fram på scenen lossnar det ordentligt hos publiken.

Efter Helt Off är det bara att pinna över till den asfalterade parkeringen framför Eldorado-scenen för att se det legendariska skatepunkbandet NOFX från San Francisco. En grupp som jag personligen inte lyssnat på sedan jag hade min korta skatepunkperiod under slutet av mellanstadiet och början av högstadiet. De gör det bra och får med pubiken trots att den är ganska tunn så här tidigt på dagen. Publiken bjuds på gräsromantik, snabba och intensiva punkdängor men också reggae, trumpetsolon och lite poppigare låtar åt balladhållet. De är i vilket fall fortfarande igång som grupp efter 27 år och bjuder på flera garv under sina mellansnack. Där de dissar andra artister på festivalen, snackar droger och en massa allmänt skitsnack. Och det är uppenbart att de alla har levt ett rätt hårt liv, för de ser rätt slitna ut hela bunten.

Efter NOFX är det dags att pröva på Venus-scenen som ligger andra sidan av festivalområdet. En scen med lummiga sidor och stengrus att stå på. Där uppträder en av festivalens tre utländska hiphopakter, nämligen Tech N9ne. En av världens absolut tajtaste flowmästare bjuder på en övermixad bas och spasmisk rörelser. Med sick skrivit med vit målarfärg i ansiktet och vit fängelsedräkt visar båda Tech och hans sidekick prov på riktiga MC-skills. Men trots stora förväntningar lyckas de inte leva upp till dessa. Mycket beroende på konserttiden och arenan. Detta är ganska uppenbart musik som skall upplevas inne i ett tält sent på natten.

I väntan på kvällens höjdpunkt Robyn satte jag mig på trappen för att titta på Thorsten Flinck tillsammans med hans Revolutionsorkester. Djup manlig basröst, och publiken älskar Thorsten, som faktiskt ser förhållandevis pigg ut. Till skillnad från när man såg honom hos Filip och Fredrik senast. Kvällens sista spelning blir alltså Robyn som spelar de flesta låtarna från sin nya skiva. Hon dansar omkring, gör aerobicspass och ser lycklig ut i sina underliga platågympaskor. Alla runt om kring mig är i extas och killen närmst mig i sina hawaii-shorts shottar sin vodka och armbågar min flickvän i sin studseufori. Och lite längre bredvid står Fredrik Strage med sitt obligatoriska anteckningsblock och blir frustrerad på att han inte kommer på vilken 80-tals-låt som Robyn sjunger över. Men han släpper det snabbt och lägger på det stora garvet när jag ropar åt honom att det är ok att köra Tomas Ledin-greppet till ljuvliga Show Me Love.

Kvällen avslutas med Chords i sommarnatten. Uppbackad av Jeppe Körsbär samt DJ Large som nästan tar över hela showen själv stundtals. Det är självfyllt och vackert och Chords är svensk hiphopkärlek. Trots att ljudet knastrar lite ibland och att ljudteknikerna inte satt på Timbuktus mikrofon under sin vers på Det löser sig är det skönt att se att svensk hiphop fortfarande är ”on the grind” när man vandrar hem i den ljumma sommarnatten.

Pressincheckningen går smidigt och görs på ett hotell på festivalområdet. Sedan är det bara att för mig som tar min P&L-oskuld att spana in festivalområdet. Rostade mandlar och snabbmat till överpris blandas som vanligt med lite alternativa maträtter som älg- och vildsvinskebab. Som vanligt är också många av de större politiska frivilligorganisationerna på plats i sina tält tillsammans med de större partiernas ungdomsgrupper.

Jag inleder med att spela skivor på festivalens Street Art-scen som i år projektleds av konstnärsduon Framkonst. Mängder av sköna människor springer förbi hiphoplåtarna och langar ”yo-iga” tecken och spontandansar. Vissa stannar upp och kommer fram och hälsar och önskar låtar och stämningen är verkligen god.

Tiden rinner snabbt iväg och artister som Mika och Tomas Di Leva står på scen under kvällen. Tyvärr slappas kvällens spelningar bort men Mika hörs från öltältet och Di Leva får min fulla fokus under andra halvan av hans spelning och publiken (förvånansvärt ung) tänder till på hits som Miraklet och Vi har bara varandra. Så vid 01.00 är det dags att vandra hem och det går inte att poängtera hur härligt det är med en festival där man slipper sova i tält.

Ett ledsamt besked och ett trist slut för en verklig institution i svenskt musikliv.

Läs mer om beslutet att ställa in festivalen på: www.Hultsfredsfestivalen.se

Om en vecka är det någon slags festival Jay-Z i Borlänge. Det enda i hela världen som det är värt att missa ett par kvartsfinaler i VM för.

Här kommer en spellista med låtar som mycket väl kan dyka upp på Jiggas spelning. De är sjukt bra. Prepare yourself!

Spellista: Inför Jay-Z.

Bild från www.peaceandlove.nu.

Bokningarna var som bekant inte lika uppseendeväckande som de senaste årens, där särskilt förra årets festival langade fram en bombastisk bokning efter en annan. Men namn är inte allt, och jag såg mycket jag tyckte om.

Nils Landgren stod för festivalens främsta uppvisning i vilken magi man kan skapa med instrument, och tillsammans med sitt band och blåsmannen Fred Wesley var funken total. De lyckades även styra upp till genuin allsång när spelningen nådde sina höjdpunkter.

Stämningen höjdes dock ett par steg när Funk Uniten hade avslutat sin spelning, och Kool & The Gang klev på festivalens största scen. Med enorm energi, ett härligt uppumpande intro och fula men snygga kläder lyckades de äldre männen hålla igång konserten i ett bra och underhållande tempo. Just när man anade en viss trötthet, ofta när de hade kört en ballad i en dryg kvart, drog de till med roliga tricks. Dansuppvisningar var givetvis till publikens förtjusning, och när gruppen avslutade med Celebration kändes det som att festivalens bästa spelning just hade genomförts. Trots att ännu en festivaldag väntade.

Under fredagen var även Omar på plats, och hans värmande röst hade passat perfekt till den solnedgång som gömde sig bakom molnen. Trots den gråa inramningen var det riktigt trevligt att se Omar jamma loss och framföra sina bästa hits.

På lördagen var vädret ännu lite sämre, men folkmängden blev större. Och mindre, om man ser till genomåldern. Kidsen i stan hade samlats för att se Missy Elliott. Stämningen var riktigt bra i publiken, och Missys DJ fick värma upp med ett lååångt DJ-set som dock var ganska bra ända tills han började spela The Black Eyed Peas senaste urkassa dängor.

Till slut klev dansare i tuffa lysande utstyrsler ut på scen, och på ett magiskt sätt trollade de fram Missy ur fem lådor som de staplade på varandra. I glittrig adidas-dräkt var hon till en början allt man ville ha.

Energin och glädjen fanns hos Missy, och den räckte långt. Strul med ljudet samt övertydlig playback var tråkiga inslag som inte borde infinna sig på den typen av spelningar. Men trots det var det inte allt för illa. Missy gav oss hiphop, med undantag för den där mycket märkliga människan som fick komma in i mitten av konserten och mima till knäpp dancemusik iklädd en latexdräkt.

Musiken var inte i fokus på festivalens sista spelning, men Missys starka hits var givetvis bakgrunden som fick det hela att hålla när hon gick loss på det mesta. Ut i publiken var hon, skor och kepsar kastades hejvilt och hennes dansare framförde grymma solonummer.

Sthlm Jazz Fest 10 var ett mellanår, men ändå med hög standard. Jag ser redan fram emot nästa sommar på Skeppsholmen.

Området hade till i år disponerats om och det kan inte betecknas som något annan än en succé. Där de båda största scenerna låg bredvid varandra tidigare, hade den mindre av dem flyttats en bit bort på området till den plats där Close Up-tältet har varit beläget tidigare år. Det sistnämnda hade i sin tur flyttats ännu längre in på området i anslutning till det ena av de stora öltälten. Visst tog det någon sekund att hitta bort till Close Up-tältet, men när det väl var utrett var det inga problem alls.

Publikflödet på området fungerade på det här viset mycket bättre och den flaskhals som har uppstått vid ingången till det stora området framför de båda största scenerna försvann och köandet var på det hela taget minimalt. Den längsta kön jag hamnade i var den till kaffevagnen och det är väl ett så gott betyg som något. Att det verkligen var 13 000 personer på plats kom som en överraskning för alla jag nämnde siffran för.

Malmös Sista sekunden var första band ut för egen del och de fick en dryg kvart på sig innan jag skulle ta mig an Dillinger Escape Plan. De alltid lika energiska pågarna röjde med den äran, men om det var hela situationen med att jag nyss hade kommit till festivalområdet och visste att jag snart skulle glida vidare eller om det var Sista sekunden som inte nådde ut ordentligt låter jag vara osagt, men tyvärr rycktes jag inte med något nämnvärt. Jag har sett Sista sekunden vara bättre och kommer säkert få se det igen.

Matematikmanglarna i Dillinger Escape Plan har hunnit byta spår en aning sedan Calculating Infinity, som var den enda egentliga gången som jag har stiftat bekantskap med bandet. De försöker också uppträda lika energiskt som de gjorde när jag såg dem på Hultsfreds Teaterladan för några år sedan, men med festivalens största scen snarare än Teaterladan till sitt förfogande försvann de en aning. Däremot var det inget fel på själva framförandet, varenda tokvändning, blastbeat och riff satt där de skulle.

Dennis Lyxzén och hans Invasionen stod på tur sedan i det späckade schemat inledningsvis. Sedan jag såg bandet på Siestafestivalen för några veckor sedan har man inte hunnit ändra särskilt mycket i låtlistan och jag känner till och med igen mellansnacken den här gången.

Men det som är mest förbryllande kring Invasionen är att folk verkar störa sig så mycket på dem. Inför festivalen blev jag nästan misstänkliggjord för att tycka om musiken och det lades fram att Lyxzén och mannar bryter mot flera centrala tabun. Vilka dessa är framgick dock inte och det är för mig ett mysterium vilka de skulle kunna vara. Snarare är Invasionens musik ganska harmlös, om än välsnickrad. Och jag gillar såväl musiken som trivs på konserterna och kommer se dem fler gånger i sommar hoppas jag. Beskådad på håll från öltältet blev det en trevlig stund och jag har svårt att inte trivas med det.

Och blev jag misstänkliggjord för att tycka om Invasionen var det ingenting jämfört med folks uppsyner när jag sa att jag skulle gå och se Flogging Molly. För egen del var det första gången jag såg bandet live faktiskt, men med DVD:n Live at the Greek Theatre i färskt minne visste jag i stort sett vad som komma skulle. Och de rutinerade exilirländarna vet hur man för sig på scen, minst sagt. Med sina effektiva låtar fick de också med sig publiken och när Drunken Lullabies drog i gång och publiken började hoppa var första gången på mina år i Frihamnen som jag har känt asfalten gunga. En hitkavalkad som gav bra utdelning onekligen.

Eftersom varken Bad Religion eller Rise Against står särskilt högt i min bok tog jag sedan paus en stund för att slå mig ner på backstageområdet och ta en öl, en välbehövlig paus minst sagt. Strosade sedan förbi Dropkick Murphy’s spelning och hörde Johnny I Hardly Knew Ya på håll, en personlig favorit med Bostonpunkarna och det tillfredsställde mitt behov av irländsk streetpunk för dagen, innan kvällens mest överraskande spelning tog vid med Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine.

Den gamle Dead Kennedys-agitatorn har sannerligen åldrats med värdighet och i förd nedblodad slaktarrock,s om sedan byttes till en skjorta av amerikanska flaggan för att sluta i en t-shirt exploderade han på scen och såväl visuellt som musikaliskt var spelningen en fröjd. Mellan låtarna, där de gamla Dead Kennedys-örhängens fick mest respons, kom politikern Biafra fram och särskilt svårt att riva ner jubel hade han inte. Snarare talade han, och spelade, för en samling redan frälsta.

Biafra är onekligen påläst, minst sagt uppdaterad och för sig väl retoriskt. Var återväxten bakom honom finns när det kommer till politiska poänger med djupare tankegångar bakom är dock mer ovisst och att den kampen ska behöva föras av en snart 60 år gammal man är både synd och skam.

Kvällen avslutades i Frihamnen med The Hives och det var i vanlig ordning svårt att inte ryckas med när mästerdomptören Howlin’ Pelle stod för showen. Jag är inte särskilt imponerad av The Hives på skiva, men live är det en helt annan femma. Och att jag återigen fick höra nya Petroleum Days igen krönte min redan väldigt lyckade kväll.

Jag tackar för upplevelserna, West Coast Riot!

Spelar gör dom här:
The Mary Onettes
Kristofer Åström
Martin McFaul feat. Jaystarseven
Kasban
Ram Di Dam
Portrait Painter
The Greencoats
Raketmaskinen
Endiamonds
Hunt
Echodeck
Jonas Schwartz
Kokoro
Killa Clowns
Skurkarna
Tyred Eyes
Komas-Mida
Auto-Auto
Alibi Tom

Biljetter kan du köpa på Ticnet eller Pusterviksbiljetter.

Artisterna spelar gratis och överskottet går till Wateraid.

Efter en traditionsenlig texas-langos (Ok, det var första gången) går Jenny Wilson på scen tillsammans med sitt fyramannaband och Tensta Gospel Choir. Alla i vackra kläder i samma linje och med härliga färger. Glädjefyllt, energiskt och riktigt bra.

Tyvärr var det en schemakrock mellan Jenny Wilson och det 18-åriga undret Grace Kelly men det gavs ändå en möjlighet att se sista 15minuterna där man bjöds på ett suveräna solon från hennes trummis Harald Tanschek och pianist Doug Johnson.

Sist ut under dagens första festivaldag är The Brand New Heavies som för min generation nog är mest känd för att ha fått äran att få sin låt Dream Come True som temamelodi till humorserien Nile City på 90-talet. Men i övrigt är det grymt svängigt och flera klassiker spelas. Det är samtidigt kul att se kläderna de väljer. Basisten Andrew Levy kör supertajt tröja i rosa medan gitarristen Simon Bartholomew ser ut som om han kommit direkt från en portal från 60-talets England.

Redan på första dagens 40minuters promenad hem genom Stureplanskvarteren känner sig ben, fötter och hjärna trötta. Då en uppenbart att man behöver kommer hem och ladda upp batterierna för en ännu längre och mer kraftfullare dag nummer två.

Foto: Malin Österberg. För full upplösning och fler foton kontakta henne på: malin.osterberg@hotmail.com

Tredje upplagan av West Coast Riot står för dörren och de elaka tungorna som kallat festivalen ”Sweden Rock 2.0” fortsätter med glåporden, till ingen nytta. Endagsfestivalen, med punk och hardcore som huvudsaklig inriktning, drar alltjämt storpublik. Och jag förstår varför, med årets lineup i åtanke.
De här tänkte jag ägna mer uppmärksamhet åt 17 juni:

Dillinger Escape Plan 15:45 (Black Stage)
New Jersey-bandet som, och det här får jag säkert pisk på fingrarna för, går från klarhet till klarhet och bevisade för några månader sedan att de fortfarande går i bräschen för progressiv hardcoremetal. Då släpptes Option Paralysis och tystade tvivlarna och belackarna som tyckte att Ire Works var för vek. Skåpet står där detta gäng ställer det.
Önskelåt: Setting Fire to Sleeping Giants

The Get Up Kids 18:00 (Close-Up)
Tio minuter innan The Get Up Kids äntrar scenen tar avskyvärda Flogging Molly Black Stage i besittning. Tur då att man kan fly in i Close-Up-tältet och ta del av återförenade The Get Up Kids. Som jag nämnde i recensionen av senaste EP:n för några dagar sedan är det inte med samma glöd de verkar, men ryktena gör gällande att de fortfarande är bra på scen. Mycket material från monumentala Something to Write Home About är önskvärt.
Önskelåt: Action & Action

Bad Religion 19:00 (Red Stage)
Legender som i år är 30 år som band. Det ska firas! Professor Greg Graffin och manskap fortsätter göra medryckande, påträngande och galet jävla bra punkrock år efter år. Efter jubileumsturnén nu går de rakt in i studion för att spela in femtonde fullängdaren.
Önskelåt: Skyscraper

Rise Against 20:10 (Black Stage)
88 Fingers Louie och Baxter upplöstes och ur askan bildades Rise Against. Melodiska hardcorepunkband med politiska förtecken går det tretton på ett dussin på, men Rise Against sticker ut. Det finns en allestädes närvarande nerv i musiken som är svår att värja sig mot. Sedan kan man diskutera hiten, Hero of War, från senaste skivan Appeal to Reason fram och tillbaka (jag tycker den är vedervärdig), men bortser man från den hittar man guldkorn ur hela bandets katalog.
Önskelåt: State of the Union

Jello Biafra & the Guantanamo School of Medicine 22:00 (Close-Up)
CV:t detta geni gjort sig förtjänt av är beundransvärt, ett CV där Dead Kennedys, Lard, samarbeten med bland andra Melvins och spoken word-skivor och –uppträdanden kantat karriären. Nu, med The Guantanamo School of Medicine, har Biafra tagit ytterligare ett steg i rätt riktning!
Önskelåt: Electronic Plantation

I år är artistbokningarna kanske inte lika starka medialt som tidigare år. Men det finns mycket att hämta av olika stilar. Under första dagen kommer till exempel 90-tals-klassikerna från Storbritannien, The Brand New Heavies. En av festivalens mest medialt framgångsrika grupper men som ingen direkt brytt sig om de senare åren? I övrigt får man också svensk sångskatt av Viktoria Tolstoy, Meja och Jenny Wilson som samarbetar med orkestrar och gospelkörer. Dessutom ett spännande möte med saxofonisten och sångerskan med det skådespelandeklingande namnet Grace Kelly, som trots sin unga ålder håller världsklass.

Under dag två står flera intressanta artister på scen, bland annat soulsångaren Omar, israelen Avishai Cohen och funk från Nils Landgren Funk Unit och Kool & The Gang. En bit bort från jazzen skulle säkert alla puritaner säga, men ändå jazzbesläktad musik likväl.

På den sista dagen smäller man till med den amerikanska storheten Missy Elliott som stjäl medialt utrymme från mycket övrigt spännande på festivalen, likt Lauryn Hill för ett antal år sedan. Men lördagen, som precis som fredagen bjuder på molnighet, har också annat att erbjuda. Den spansksjungande Simone Moreno, den fenomenala saxofonisten Wayne Shorter eller som Karin Lillbroända nämnde, den inom hiphop söndersamplade legenden Roy Ayers.

Så det finns en hel del att gräva ner sig i under årets jazzfestival med andra ord och detta var bara ett personligt axplock. Orkar man eller har tid att vara på festivalen från start skall man självklart vara det. För det är en god chans att se några av världens bästa instrumentalister. För oss om vill ha musik och kärlek men ändå vill undvika Stockholm Love Week och allt vad det innebär. Vi ses på Skeppsholmen!

The Brand New Heavies – Never Stop

Kool & The Gang – Celebration

Missy Elliott – She’s a Bitch

Det är inte mycket jag är bekant med på årets jazzfestival. Därför har jag de senaste dagarna tagit hjälp av Spotify. Jazzfestivalens ledning har satt ihop en bunt ordentliga spellistor, och utöver det finns det gott om material att lyssna på.

Det var inte mycket jag fastnade för, även om det mesta låter som ett ypperligt soundtrack för en trevlig och varm eftermiddag på Stockholms bästa holme.

Festivalen är i år utslagen på vanliga tre dagar, och givetvis inte lika slagkraftig som förra årets omänskligt feta program, då riktigt stora artister fyllde upp fem dagar.

Det nya årtiondets jazzfestival kommer ändå vara en höjdare, det är jag säker på. På torsdagen uppträder både überkristna artister som ser ut så här (visst blir man lockad?), och stora namn som Grace Kelly och Jenny Wilson. Jag antar av deras popularitet att de är fullt värda att spana in. Den sistnämnda förväntar jag mig rent av något riktigt bra av. Jenny Wilson är kanske den enda intressanta svenska soulakten ute just nu.

Roy Ayers ska bli kul att se. Inte någon jag direkt är bekant med, men då hans musik utgör grunden till en hel del hiphop som jag känner desto bättre ska jag göra mitt bästa för att uppskatta den moderna musikens föregångare. Samma gäller givetvis Kool & The Gang, som enligt mitt och rimligtvis många andras tycke är festivalens hetaste bokning efter Missy Elliott.

The Brand New Heavies tycks vara ganska nära min egen musiksmak, deras framträdande sent på torsdagskvällen känns väl placerat. Man ska vilja komma tillbaka nästa dag.

Mest ser jag givetvis fram emot festivalens allra sista akt, Missy Elliott. En av hiphopens största kvinnor genom tiderna, och jag blir inte förvånad om hon visar sig vara riktigt kul att se live. Bruden har ju humor, och en hel del hits att mata oss med. Det kommer bli grymt!

Inled er jazzfestival-pepp med att lyssna på spellistorna som festivalledningen har satt ihop i Spotify. En ypperlig uppvärmning!

Personligen har jag svårare än någonsin att välja vilken festival jag ska åka till. Jag vet att det knappast blir tal om fler än två och att minst en av dem kommer att ligga i Värmland. Så jag skickade tre frågor till fem festivaler för att hjälpa mig att reda ut vilken eller vilka festivaler jag borde satsa på i år. Alla utom Way Out West svarade.

Peace and Love
När: 28 juni – 3 juli
Var: Borlänge

PH: Hur långt har ni kommit med bokningarna egentligen, är det mycket kvar?

Göran Beischer: Jodå nu ser man en ljusning, inte många pusselbitar kvar nu.

PH: Vilka är de i ert tycke tre roligaste bokningarna i ert eget program i år (och varför)?

GB: Så mycket bra och roligt så att bara nämna tre är nästan omöjligt, men Jay-Z var en liten otippad bokning vilket var kul att få till.

Patti Smith har vart här förut och känns mycket Peace & Love, Alice in Chains är nostalgi för många inklusive mig och de släppte en kanonplatta förra året, så riktigt roligt att det gick att få dem hit!

PH: Vilket namn i de andra svenska festivalernas program hade ni helst sett i ert eget startfält istället (och varför)?

GB: Svårt men Hultsfreds Damian Marley hade vart najs för lite kvalitativ reggae, Metaltowns Rammstein-bokning ville jag gärna ha haft på vår bill och ska man räkna med Sonisphere så är såklart Iron Maiden en toppbokning.

Hultsfredsfestivalen
När: 7-9 juli
Var: Hultsfred

PH: Hur långt har ni kommit med bokningarna egentligen, är det mycket kvar?

Håkan Durmér: Vi har kommit rätt långt, men vi har fortfarande omkring 40 akter kvar att släppa – bland annat hela Rookiescenen, som är vår mest spännande scen om man vill upptäcka nya, svenska grejer.

PH: Vilka är de i ert tycke tre roligaste bokningarna i ert eget program i år (och varför)?

HD: Empire Of The Sun, Nas & Damian Marley samt Mayer Hawthorne & The Country är tre bokningar som vi är riktigt nöjda med. Dels är dom sjukt bra och dels handlar det om tre stycken exklusiva Sverigepremiärer. Nas & Damian Marleys gemensamma spelning kan mycket väl bli ett legendariskt festivalögonblick.

PH: Vilket namn i de andra svenska festivalernas program hade ni helst sett i ert eget startfält istället (och varför)?

HD: M.I.A utan tvekan. Hon hade suttit helt perfekt i vårt program i år, med tanke på att vi satsat på att få till ett riktigt skönt program med hög festfaktor.

Arvikafestivalen
När: 15-17 juli
Var: Arvika

PH: Hur långt har ni kommit med bokningarna egentligen, är det mycket kvar?

Jonas Linné: Det är inte överdrivet mycket kvar, men en och annan karamell kommer vi allt spotta ur oss innan det blir sommar!

PH: Vilka är de i ert tycke tre roligaste bokningarna i ert eget program i år (och varför)?

JL: Robyn – För att hon är Robyn helt enkelt. 
Yeasayer – För att det är ruggigt bra, sjukt hajpat och fullkomligt osar Arvika. 
Danger – För två år sedan var han vår Slammer Act. Vi blev kära i honom och han i oss. Nu är det dags igen och det kommer vara magiskt. Överhuvudtaget är vi grymt glada över vårt electro- och dansprogram som förmodligen är det bästa någonsin som ställts på en svensk festival.

PH: Vilket namn i de andra svenska festivalernas program hade ni helst sett i ert eget startfält istället (och varför)?

JL: M.I.A – För att hon är fullkomligt fenomenal och för att hon ställde in sist vi bokade henne.  

Putte i Parken
När: 28-31 juli
Var: Karlskoga

PH: Hur långt har ni kommit med bokningarna egentligen, är det mycket kvar?

Niclas Lagerstam: Vi har en del grejor kvar, lite gott och blandat. Någon fetinggrej har trillat bort tyvärr men så är det i den här världen. Det kan ju bli nån joker som dyker upp.

PH: Vilka är de i ert tycke tre roligaste bokningarna i ert eget program i år (och varför)?

NL: The Hives – därför att vi försökt få till dom i flera år. Dom avslutar hela festivalen och jag kan inte tänka mig nåt bättre band till det.
N*E*R*D – därför att det var sånt jävla fett drag när jag såg dom på WOW för ett par år sedan, det svänger grymt.
Skinny Puppy – för att det är vår mest orginella bokning och helt oväntad.

PH: Vilket namn i de andra svenska festivalernas program hade ni helst sett i ert eget startfält istället (och varför)?

NL: Lily Allen hade varit nice, för att hon verkar vara en jävligt skön typ. För övrigt så hade vi gärna sett Mötley här istället för på Sonisphere.

Frågorna hopar sig. Kommer Pharrell Williams & Co att bo på Statt eller tar de in på mer fashionabla Bofors Hotell? Blir det efterfest på deras balkong?

Galet mäktig bokning hur som helst. En biljett såld till herrn som undertecknar nyheten.

Tidigare klara artister är: Amanda Jenssen, Andreas Grega, Billie the Vision & the Dancers, Corroded, D-A-D (DK), Europe, Hoffmaestro & Chraa, Hästpojken, [Ingenting], Kite, Maskinen, Melissa Horn, Name The Pet, Satan Takes A Holiday, Skilla, Takida, Teddybears, The Baboon Show, The Bloody Beetroots (IT), The Haunted, The Mary Onettes, Tomas Andersson Wij och Val and The Bitches.

Eftersom festivalarrangörerna valt att släppa ungefär tre band i taget för att få så mycket press som möjligt har vi för länge sedan tröttnat på att skriva om varje enskilt bandsläpp (herregud, köp en annons det kostar inte så mycket). Nu har de flesta av festivalerna våren och sommaren 2010 hunnit släppa ett gäng bokningar. Så det var väl läge att sammanställa bokningarna lite.

Festivalerna är listade i den ordning de händer.

Många av festivalerna har olika pris beroende på när biljetten bokas och om man vill ha campingplats eller inte. Priset i sammanställningen är alltid den dyraste biljetten med priset för camping inkluderat. Jag räknar helt enkelt med att ni bestämmer er sent och att ni därför tvingas bo i tält.

Sammanställningen publicerades ursprungligen 7 februari och uppdateras då och då när det landar nya bokningar.

Popadelica
När: 1 maj
Var: Huskvarna
Pris: 395:-

Klara artister: A Place To Bury Strangers, Bye Bye Bicycle, Dansdepartementet, First Aid Kit, Hästpojken, Little Dragon, Salem al Fakir, Satan Takes A Holiday, The Fume, The Kissaway Trail, The Mobile Homes, The Pipettes, The Sounds, This Is Head, Timo Räisinen och We are the Storm.

Siesta!
När: 27-29 maj
Var: Hässleholm
Pris: 895:-

Klara artister: Abednego Stands Tall, Amanda Jenssen, Andreas Söderlund, Andreas Tilliander, Anna von Hausswolff, Babian, Babylove & The Van Dangos, Bahnhof, bob hund, Bruket, Built to Spill, Cristian Dinamarca, Danko Jones, Dead Prez, Dinosaur Jr, Elias & The Wizzkids, Familjen, Fibes! Oh Fibes!, First Aid Kit, Gaby and the Guns, Hästpojken, [ingenting], Intohimo, Invasionen, Jesaiah, Johnossi, Kapten Röd, Khoma, KNDVGN, Kristian Anttila, Mattias Alkberg + Nerverna, Mew, Mofeta & Jerre, Monty, Mustasch, Name The Pet, Näääk, Ossler, Pascal, Per Egland, Röyksopp, Satan Takes A Holiday, Sophie Rimheden, Stefan Sundström, Teddybears, The Bear Quartet, The Hives, The Radio Dept, Thåström och Timo Räisänen.

Sweden Rock Festival
När: 9-12 juni
Var: Sölvesborg
Pris: 2390:-

Klara artister: Aerosmith, Aldo Nova, Alestorm, Amon Düül II, Anvil, Bachman & Turner, Behemoth, Bigelf, Billy Idol, Blackberry Smoke, Cathedral, Chicken Shack, Cinderella, D-A-D, Damn Delicious, Danzig, Death Angel, Dundertåget, Epica, Fates Warning, F.K.Ãœ., Gary Moore, Grave Digger, Guns N’ Roses, High on Fire, Jorn, Magnum, Mastodon, Mayhem, Michael Monroe, Michael Schenker Group, Mother’s Finest, Nascensy, Nazareth, Opeth, Pendragon, Point Blank, Praying Mantis, Ratt, Raven, Rick Springfield, Sabaton, Saga, Sator, Skyclad, Slayer, Steel Panther, Steelwing, Stone Sour, Stratovarius, Suicidal Tendencies, The Itch, The Quireboys, The Screamin’ Lords, Treat, U.D.O., Unisonic, W.A.S.P., Watain, Winger och Y&T.

Sthlm Jazz Fest
När: 10-12 juni
Var: Stockholm
Pris: 1 300 kr (eller 480 kr/dag)

Klara artister: Avishai Cohen ”Aurora”, Bobo Stenson Trio, The Brand New Heavies, China Moses & Raphael Lemonnier Quartet, Chucho Valdés & The Afro-Cuban Messengers, Courtney Pine, Erik Lindeborg Trio, Den Olydiga Ballongen med Lina Nyberg, Elin Larsson & Kristin Amparo: Limitless, Fire!, Georg Riedel med vänner, Grace Kelly, Gretchen Parlato, Håkan Broströms New Places Orchestra feat. Viktoria Tolstoy & Meja, Jasmine Kara, Jazzanova Live Feat Paul Randolph, Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir, John Scofield Piety Street Band, José James & Jef Neve, Kul Djur – En musikalisk safari i storbandstappning , Kool & The Gang, Michael Ruff, Missy Elliott, Nils Landgren Funk Unit feat. Fred Wesley, Omar, Roy Ayers, Samuel Hällkvist, Simone Moreno, Tensta Gospel Choir, Thomas Sandberg, TrioVD, ”Vad är det som händer?” med Karin Inde, Wayne Shorter Quartet och Önsketältet.

Punk Illegal
När: 11-12 juni
Var: Munkedal
Pris: 400 kr under februari, 470 kronor därefter.

Klara artister: Asta Kask, Auktion, Beyond Pink, Contorture, Doom, Edelweiss Piraten, Ein Zwei Die!, El Banda, Extinction of Mankind, From Ashes Rise, From the Depths, Herätys, Hårda Tider, Insidious Process, Misantropic, Moral Dilemma, Rakkaus, Riistetyt, Sonic Ritual, Texas Terri Bomb, The Baboon Show, Victims och Wrathcobra.

West Coast Riot
När: 17 juni
Var: Göteborg
Pris: 695 kr.

Klara artister: A Day to Remember, Bad Religion, Bruket, Brute, Dillinger Escape Plan, Dropkick Murphy’s, Flogging Molly, Hot Water Music, Invasionen, Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine, Rise Against, Runawaydriod, Satan takes a Holiday, Sista Sekunden, The Get Up Kids, The Specials och The Hives.

Metaltown
När: 18-19 juni
Var: Göteborg
Pris: 1450:-

Klara artister: 69 Eyes, Adept, Amon Amarth, Between the Buried and Me, Bleeding Through, Brian ”Head” Welch” Bullet for my Valentine, Coheed & Cambria, Cynic, Dark Tranquillity, Dream Evil, Eldrimner, Finntroll, From this Moment, Garcia plays Kyuss, Hatebreed, Hellyeah, In Flames, Katatonia, Kreator, Lednote, Nile, Ranchy, Raubtier, Sabaton, Skindred, Sodom, Sonic Syndicate, Soulfly, Walking with Strangers och Witchery.

Peace and Love
När: 28 juni – 3 juli
Var: Borlänge
Pris: 1645:-

Klara artister: A day to Remember, Abalone Dots, Adam Heldring, Adept, Ale Möller Band, Alice in Chains, Amanda Jenssen, Andreas Grega, Ane Brun, Anna von Hausswolff, As I Lay Dying, Astral Doors, Attentat, Avatar, Babian, Basutbudet , Brother Ali, Brothers of End, Carl Norén, Chords, Cryonic Temple, D-A-D, Dan Berglund, Daniel Lemma, Danko Jones, Demonical, Den Svenska Björnstammen, Donkeyboy, Eddie Cotton, Edith Backlund, Elin Ruth Sigvardsson, Europe, Familjen, Fibes! Oh Fibes!, Fontän, Gallows, Glesbygd’n, Harald Björk, Hardcore Superstar, Helt Off, Hemmafest med Lång-Kalle & Erlend, Housemeister, Hästpojken, Imperial State Electric, [ingenting], Invasionen, Jay-Z, Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine”, John Fogerty”, Johnossi, Julian Casablancas, Katatonia, Kent, Khoma, Kim Wilde, Kings of Convenience, Kultiration, Lasse Lindh, Lily Allen, Little Dragon, Loke, Magnus Carlsson & the Moon Ray Quintet, Mando Diao, Markus Krunegård, Martin Jondo & Band, Mastodon, Melissa Horn, Mew, Michael Monroe, Miike Snow, Mika, Mikael Wiehe, Moto Boy, Name in Lights, Name The Pet, Nationalteaterns Rockorkester, Nick Lowe, Nicke Borg Homeland, Nikola Sarcevic, Nisse Hellberg, NOFX, Oholics, Patti Smith, Pernilla Andersson, Robert Belfour, Robyn, Roffe Wikström, Rootvälta, Serengeti, Shout Out Louds, Sick Of It All, Skumdum, Sonata Arctica, Stiko Per Larsson, Taylor Mali, Tech N9ne, The Accidents, The Animal Five, The Ark, The Bones, The Cribs, The Hives, The Kooks, The Mary Onettes, Thee Suspenders, Them Crooked Vultures, Theresa Andersson, Thomas Di Leva, Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern, Tribulation, Troublemakers, Tutankamon, Vampire Weekend, Venerea, Vitalic, Wolfmother och X-Alfonso.

Hultsfredsfestivalen
När: 7-9 juli
Var: Hultsfred
Pris: 1440:-

Klara artister: 30 Seconds To Mars, Annie, Babian, Bad Lieutenant, Birgit Bidder, Bob Hund, Daniel Gilbert, Eli ”Paperboy” Reed, Empire Of The Sun, Erykah Badu, Everlast, Familjen, Fenech-Soler, Fibes, Oh Fibes!, Frightened Rabbit, Hoffmaestro & Chraa, Hästpojken, Jamaica [Fr], Janelle Monáe, Joel Alme, Kent, Khoma, Killswitch Engage, Make The Girl Dance, Markus Krunegård, Maskinen, Mayer Hawthorne & The Country, Melissa Horn, Midlake, Miike Snow, Mixtapes & Cellmates, Monark X, Nas & Damian ”Jr Gong” Marley, Ola Joyce, Royal Republic, Scissor Sisters, Shout Out Louds, Sista Sekunden, Steso Songs, Teddybears, The Ark, The Dirty Youth, The Hives, The Middle East, Two Door Cinema Club, Veronica Maggio, We Are Scientists, Wolfmother, Yacht och Yuksek.

Arvikafestivalen
När: 15-17 juli
Var: Arvika
Pris: 1250:-

Klara artister: Agent Side Grinder, Alice In Videoland, Amorphis, Anna von Hausswolff, Babyshambles, Chromeo, Corroded, Cristian Dinamarca, Danger, Degradead, Den Svenska Björnstammen, Deportees, Donkeyboy, Dufvan, Dum Dum Girls, Familjen, Four Tet, Harald Björk, Holy Ghost!, Hypocrisy, Hästpojken, IAMX, In Flames, [ingenting], Invasionen, Jinder, JJ, Johnossi, Kent, Khoma, Lenka, Leæther Strip, Love Is All, Makthaverskan, Markus Krunegård, Maskinen, Mattias Alkberg, Miike Snow, Mixtapes & Cellmates, Monostrip, Name The Pet, Nitzer Ebb, Ou Est Le Swimming Pool, Owl Vision, Regina Spektor, Robyn, Satan Takes A Holiday, Shout Out Louds, Simian Mobile Disco, Sparzanza, Steso Songs, Super Viral Brothers, Takida, Teddybears, The Big Pink, The Golden Filter, The Radio Dept., The Tiny, The Twelves, This Is Head, Timo Räisänen, Universal Poplab, Verkstaden, Vit Päls, Volbeat, When Saints Go Machine, Wolf och Yeasayer.

Putte i Parken
När: 28-31 juli
Var: Karlskoga
Pris: 1125:-

Klara artister: Adept, Amanda Jenssen, Andreas Grega, Billie the vision & the dancers, Bruket, Carolina Wallin Pérez, Corroded, D-A-D, Danko Jones, Europe, Hoffmaestro & Chraa, Hästpojken, [Ingenting], Invasionen, Kite, Maskinen, Masshysteri, Melissa Horn, Mixtapes & Cellmates, Monty, N*E*R*D, Name The Pet, Oskar Linnros, Royal Republic, Satan Takes A Holiday, Skilla, Skinny Puppy, Takida, Teddybears, The Ark, The Baboon Show, The Bloody Beetroots Death Crew 77, The Haunted, The Hives, The Knockouts, The Mary Onettes, The Sounds, Timo Räisänen, Tomas Andersson Wij och Val and The Bitches.

Storsjöyran
När: 29-31 juli
Var: Östersund
Pris: 995:-

Klara artister: Anna von Hausswolff, Astrid Madberg, Avatar, Babian, Baskery, Bedroom Eyes, Docenterna, Dream Evil, Elliott Murphy, Europe, Hoffmaestro & Chraa, Industri Royal, [ingenting], Jeanette Lindström, Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir, Joel Alme, Johnossi, Kent, Lars Winnerbäck, N*E*R*D, Makthaverskan, Markus Krunegård, Maskinen, Mattias Alkberg, Mattie Vant, Melissa Horn, Miss Li, Mixtapes & Cellmates, Mohammed Ali, Monty, Nejra, Näääk, Oskar Linnros, Pascal, Per Egland, Robert Broberg, Sarah Blasko, Shout out louds, Skriet, Sparzanza, Stor, Teddybears, The Ark, The Bear Quartet och Trummor & Orgel.

Emmabodafestivalen
När: 29-31 juli
Var: Emmaboda
Pris: 845:-

Klara artister: Andreas Tilliander, Andreas Grega, Babian, Billie The Vision And The Dancers, Breakbot, Bye Bye Bicycle, Crookers, Crystal Castles, Cut Copy, Dag För Dag, Deportees, Entombed, Erol Alkan, Feadz, French Horn Rebellion, Friendly Fires, Hoffmaestro & Chraa, Hästpojken, I’m From Barcelona , Jesper Dahlbäck, Johnossi, Jori Hulkkonen, Kalle Baah, Kapten Röd, Kommun, Lissi Dancefloor Disaster, LoneLady, Makthaverskan, Maskinen, Mickey Moonlight, Mob 47, MRTN Sthlm Beat, Mustard Pimp, Parken, Peter Morén, Proxy (RUS), Radio Dept, Rex The Dog, The Smith Westerns, The Very Best, Thomas Von Party, Tiga, Uffie, Wavves, We Have Band och Welle: Erdball.

Sonisphere
När: 7 augusti
Var: Stockholm
Pris: 880:-

Klara band: Alice Cooper, Anthrax, Iggy & The Stooges, Iron Maiden, Mötley Crüe och Slayer.

Øya
När: 10-14 augusti
Var: Oslo
Pris: 2 350:- (NOK 1 940:-)

Klara band: Against Me!, Air, Altaar, Baroness, Big Boi, Blood Command, Casiokids, CCTV, Converge, Cymbals Eat Guitars, Djerv, Fool’s Gold, Fucked Up, Girls, Iggy & the Stooges, Imperial State Electric, Ingrid Olava, Invasion, John Olav Nilsen og Gjengen, Jónsi, Karpe Diem, King Midas Sound, Kråkesølv, La Roux, Lars Vaular, LCD Soundsystem, Lidolido, Lillebjørn Nilsen, Lindstrøm & Christabelle, Local Natives, Lucy Swann, M.I.A., Major Lazer, Marina & The Diamonds, Mhoo, M.I.A., Miike Snow, Motorpsycho, Navigators, Obliteration, Panda Bear, Paul Weller, Pavement, Pow Pow, Purified in Blood, Q-Tip, Raekwon, Robyn, Serena Maneesh, Shining, Sleigh Bells, Surfer Blood, Susanne Sundfør, Tha Gaslight Anthem, The Cumshots, The Megaphonic Thrift, The National, The XX, Tony Allen, Trash Talk och Tune-Yards.

Way Out West
När: 12-14 augusti
Var: Göteborg
Pris: 1390:-

Klara artister: Basia Bulat, Beach House, Cymbals Eat Guitars, Girls, Jens Lekman, Jónsi, Junip, Konono N°1, La Roux, LCD Soundsystem, Local Natives, Lykke Li, Marina and The Diamonds, M.I.A., Miike Snow, Panda Bear, Paul Weller, Pavement, Q-Tip, Rango, Real Estate, Sleigh Bells, Surfer Blood, Samling, The Drums, The National, The Radio Dept, The Tallest Man on Earth, The xx och Tune-Yards.

Close to Home
När: 27-28 augusti
Var: Borås
Pris: 590:- (plus förköpsavgift)

Klara artister: Amanda Jenssen, Anna von Hausswolff, Avatar, bob hund, Dundertåget, Fibes! Oh Fibes, Hästpojken, Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir, Moonlit Sailor, Mustasch, Royal Republic, State of Drama, Timo Räisänen

Svenska black metal-bandet Watain kommer att spela på festivalen och man gör det på ett minst sagt speciellt sätt.

Eftersom festivalen äger rum dagarna efter årsdagen av Bathory-frontmannen Quorthons bortgång, hyllar man black metalpionjären genom att dela upp spelningen i 45 minuter eget material och 45 minuter Bathory-låtar.

Sweden Rock Festival går av stapeln 9-12 juni.

Leaether Strip, Takida, Universal Poplab, Wolf och Hypocrisy är de nya artisterna till festivalen. Och biljetterna kostar nu 995 kronor plus avgifter.

Kent och Familjen presenterades till både Arvikafestivalen och Hultsfredsfestivalen i dag.

Festivalerna går av stapeln två på varandra följande veckor i mitten av juli, med Hultsfredsfestivalen först ut den 7-9 juli.

Shout Out Louds, som sedan tidigare är klara för Arvika, presenterades också till Hultsfred, och så även Maskinen. Huruvida även Maskinen kommer uppträda i Arvika återstår dock att se.