Det börjar långsamt och lite stelt. Wilco inleder spelningen på Way Out West med Wilco (the song) när kylan kryper in över Slottsskogen. Bland publiken, som stunden innan diskuterade gitarrer och förstärkare på scenen och vilket skick Tweedy var i senast de såg bandet, verkar inte överväldigade av öppningen. Från och med A Shot in […][...]

Robin gjorde en helt magnifik spelning i Slottsskogen under fredagen. Hon är så lugn i sitt material, så säker på sin förmåga. Det är fantastiskt att se henne så här. Det skulle ju inte bli så här, har hon ju berättat. Hon skulle aldrig stanna ute så länge med den här skivan, med det här […][...]

Det är med en stor pondus och en rejäl dos självsäkerhet Matt Caughthran och manskap äntrar scenen på Sticky Fingers. En självsäkerhet som smittar av sig på den månghövdade publiken. Där förhandssnacket i mångt och mycket handlat om bland andra Grizzly Bear, Glasvegas och Dead Prez har media helt förbigått Way Out Wests mest intressanta […][...]

I den där andra branschen som jag ibland känner mig delaktig pågår sedan igår det som unisont hyllas som årets finaste musikfestival. Men jag vet inte jag. Det är inte bara rationalisering som gör att jag inte är lika imponerad. Därför ger jag er mitt spelschema som det hade sett ut om jag hade åkt. […][...]

Torsdag, festivalens smygstart med full fokus på klubbakter, var inte Brukets dag. Gitarrhaverier, otacksam placering på scen (framför kvällens amerikanska huvudakts utrustning) och bristande ljud var utlösande irritationsmoment, moment de ändå hanterade efter bästa förmåga. För av de tre spelningar jag sett med detta Fagerstaband i sommar var denna den som utkristalliserade bandet från övriga […][...]

Nästa helg hålls Way Out West för tredje gången i Göteborgs Central Park. Missa inte följande: Agnes Arpi: Robyn (Flamingo fredag 17:40) Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff. Laakso (Linné […][...]

Stockholm Jazz Fest levde även i år upp till sin höga standard. Och med den nya stora satsningen som gav fler festivaldagar och en otrolig line-up med artister till och med bättre än så. Publiken, arrangörerna och stämningen var lika trevlig som alltid. Artisterna var glada och bjöd mycket på sig själva under sina spelningar, […][...]

På en festival är det alltid arrangören som sätter upp speltiden banden har på sig. Att Meshuggah hade gjort sitt innan en halvtimme hade passerat kändes därför väldigt konstigt. Varför fick de inte spela längre? Icke desto mindre var det så och jag saknade såväl Combustion som Future Breed Machine, där jag stod på håll […][...]

James Hetfield i Metallica. Foto: Petter Hellman, Rockfoto.nu Strax efter midnatt, en dryg kvart efter utsatt tid, drog till slut Ecstasy of Gold, Ennio Morricones bit som har blivit ett klassiskt Metallica-intro, i gång och den i runda tal 35 000 personer stora publiken fick vad den hade väntat på; institutionen Metallica på scen i […][...]

Robb Flynn gjorde sitt bästa för att bräcka Lamb of Gods feta röj från tidigare på eftermiddagen. Men den tämligen stora publikmassan släppte aldrig riktigt alla hämningar trots idoga försök från Machine Heads frontmans sida. Efter en öppning med den magnifika Imperium borde allting vara som upplagt, men även om publiken är med Machine Head […][...]