Klockan har hunnit bli ungefär tio i tio på måndagskvällen. Springsteen tar fram den långa gula önskelappen som det står Racing In The Street på. De vackra pianotonerna ljuder ut över Valle Hovin och jag sluter ögonen. I got a sixty-nine Chevy with a 396 Fuelie heads and a Hurst on the floor She’s waiting […][...]

Det är över nu. E Street Band har gjort sitt sista besök i Sverige. Egentligen gjorde de det redan för fem år sen, för utan Danny Federici är det inte E Street Band. Nästan, men inte helt. Klockan talar sitt tydliga språk. Tillsammans med naturlagarna gör den att E Street Bands dagar är räknade. Anledningen […][...]

Det är slut nu. Inga ord kan rättvist beskriva vad jag var med om ikväll på Ullevi. Inget kommer någonsin kunna mätas mot detta. Bruce Springsteen och E Street Band gör slut med Sverige på ett sätt som inte är annat än gudomligt. Och därmed också på min tid som musiktyckare. För det går inte […][...]

I fem år har gnagt och skavt. Att jag var så dum att jag inte stannade och såg den andra spelningen på Ullevi. Den första spelningen var ju galet bra. Min första med Springsteen och på ett fullsatt Ullevi skapades magi. Trots att det nu i backspegeln fanns en hel del döda ögonblick den kvällen. […][...]

Visst är det häftigt att kvällens konsert inleds med en furiös version av Born In The USA. Första gången på evigheter den spelades i den här versionen. Inte så kul låt, men responsen är monumental och Springsteen vrålar sig igenom låten så att det skakar i Vita Husets fundament. Dessutom fortsätter önskelåtarna dyka upp. Ikväll […][...]

Det behövs lite perspektiv på tid. Närmare bestämt på Bruce Springsteen och E Street Bands ålder. Äldst i bandet är Big Man. Clarence Clemons är född 1942. Mitt under brinnande världskrig. Precis som Muhammed Ali, Lou Reed, John Wayne Gacy, Barbra Streisand, Christer Ulfbåge, Paul McCartney, Laila Freivalds, Jimi Hendrix, Bosse Ringholm och Harrison Ford. […][...]

Det måste vara skitkul att jobba som journalist på kvällstidning. Tänk att ha uppdraget att stalka E Street Band den här helgen. Och få skriva ett mästerverk som detta: Little Steven hungrig efter krogrundan. Bäst av allt är ändå att publikationen det gäller listar vad Little Steven köpte på Seven Eleven, och att de går […][...]

Mona Sahlin gillar Bruce Springsteen. Så mycket att hon skrev en artikel/ett öppet brev inför hans konsert i Stockholm hösten 2002. Så mycket att hon sket i Nobelfesten 2007 för att se honom spela i Globen och för att få träffa honom bakom scen. Så mycket att hon refererade till honom i sitt avskedssamtal under […][...]

Det spelar inte någon roll om publiken går bananas. Jag fixar inte raggarrocken. När Springsteen ställer sig som mest bredbent och börjar leka Creedence eller Status Quo blir jag stel som en pinne. Har aldrig fixat det här gubbsvänget. Ramrod, Seven Nights To Rock svänger inte i min värld. Inte ett dugg. Men allra sämst […][...]

Jag har en våt dröm. Med en gitarr på magen står jag på en gata och sjunger andras låtar för småpengar. Då plötsligt dyker Bruce Springsteen upp. Han frågar om han får låna min reservgitarr och vara med. Han inleder The River. En av världens bästa låtar. Innan jag fattar något spelar han ett par […][...]