Ända sedan starten 1996 har Soviac varit i framkanten för utmanande indierock, oavsett inriktning utåt. Det har flörtats med dansmusik, noise och rak rock. Nu, efter ett gång års bortovaro från skivsläppartagen, kommer så Back Album – ett album som visar upp en hungrig trio. En trio som fortsätter att utmana och överraskar positivt. Jävligt […][...]

Ordet förbisedda i rubriken syftar på album som visserligen inte är helt och hållet förbisedda – har man följt amerikanska musikbloggar och websidor som Gorilla vs. Bear och Pitchfork under året har man säkert inte undgått dem – men som i svenska dagstidningar, svenska musikmagasin och på flera etablerade musiksidor lyser med sin frånvaro (även […][...]

En minut och tjugofyra sekunder in på Montreal-baserade duon Flowers and Sea Creatures debutalbum avbryts den vingliga indiegitarren av helt vilsekommet bjällerklang. Jens Lekman, tänker jag. Maple Leaves, tänker jag. Det är förstås väldigt bra. Läser i en text om skivan att Kosta Megalos, ena halvan av Flowers and Sea Creatures, har Giorgio Moroder och […][...]

Luis Vasquez gjorde debut som The Soft Moon förra året. En debut som i retrospekt blåste de flesta andra samtida band med aspirationer på gotisk postpunk av brädet (så, då var g-ordet sagt). Vasquez försöker inte låta som Joy Division (tack snälla), eller spola tillbaka tiden till tidigt 80-tal med för mycket eyeliner, fascistflirtar eller […][...]

Från Stockholm kommer bandet My God Damn Territory och Revenge of the Defying Association är dess andra skiva. Eller band och band. Snarare verkar det vara ett musikaliskt kollektiv som kretsar kring duon Mark Pettersson och Anders Dahlgren, medan övriga inblandade agerar mer i periferin. Bandets lösa former smittar av sig i musiken. Den antar […][...]

Hur mycket kan man egentligen skriva om samma sak? Alldeles för mycket, tydligen. Det är väl någonstans där skolboksdefinitionen av ”nörd” blir aktuell. A. Is for Beginning. När Art of Noise 2006 släppte sin 4CD-box And What Have You Done With My Body, God? reagerade jag sansat och balanserat. Och spydde ur mig en hel […][...]

Sisådär 26 år efter det att Art of Noise mer eller mindre på egen hand skapade chill-genren med Moments in Love har vi hunnit fram till chillwave. Eller nåt. Oavsett vad Ernest Greene (eller någon annan) väljer att kalla Washed Outs musik så är det svårt att inte tänka Studio och Junior Boys. Utom möjligtvis […][...]

Simian Ghost Infinite Traffic Everywhere Det började som ett upprop på Facebook och slutade med en självklar förstaplats i klassiskt Anvil-stil. Vi gratulerar Simian Ghost till förstaplatsen på listan över era bästa skivor 2010. Infinite Traffic Everywhere har samma approach som samtliga Aerialutgåvor och är samtidigt ett steg från den Dialog Set-doftande indierocken. Här återfinns […][...]

Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är […][...]

Outtröttligt pressar motorerna vidare. Oavsett hur tunnhårig Nick Cave än blir så kommer det alltid att fortsätta framåt. Även om Grinderman 2 redan patenterar bandets sound på samma sätt som man numera kan förutspå de botaniska och mytologiska referenserna på ett album med The Bad Seeds, så ångar Cave, Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn […][...]