Jag hade svårt för Kaah i början. Jag gillade ju faktiskt flera låtar. Men jag hade lite svårt för våldtäkten på det svenska språket. Men när jag kom över det fartguppet upptäckte jag ju att Kompissång var en riktigt skön soultripp med sina sommarvibbar. Men det fanns flera halvtrista låtar. Detsamma gäller för uppföljaren Soulrebell, som varken hörde hemma i soulhörnan eller pophörnan. Den kändes lite för spretig.

Men nu är Kaah tillbaka. På nytt skivbolag och med en helt ny experimentlusta, som pressmaterialet säger. Jaja, sa jag. Den här gången har han gjort en Prince och gjort det mesta själv. Han har skrivit själv, spelat själv och producerat själv. Det är antingen väldigt modigt eller övermodigt dumt.

De goda nyheterna är att Kaah klarar sig mycket bättre än vad jag vågat hoppas på.

Om Kaah tidigare hittade sin inspiration bland somrig soul och schlagerflörtande pop är det den här gången betydligt mer minimalistiska och elektriska rytmer som gäller. Alla som hört elektrofunkmonstret Dom tittar när jag dansar vet vad som är att vänta. Så där löjligt medryckande att den kan välta vilket dansgolv som helst. Till och med alla inbitna old school-funkare borde ha svårt att inte känna hur det rycker i kroppen.

För det här är faktiskt funk på svenska. Inte James Brown-funk. Inte George Clinton-funk. Utan Kaah-funk. Med ett stänk av Princes kaxigt studsiga och avskalade variant. Det är funk från tidigt åttiotal. Och precis som hos Prince finns en nypa pop nedrört i mixen. Precis lagom mycket för att Kaah ska kunna nå långt utanför funkkretsarna. Och jag gillar det.

Inledande Baby Kaah tillbaka sätter tonen, som en mindre dansant kusin till Dom tittar när jag dansar. I Hälsa återvänder Kaah till Kompissång med sin gungande rytm och en riktigt kul text om just att hälsa. Banalt lysande på Just D-vis.

Tänk om musik är också den lågmäld elektrofunk med en härligt kaxig, och samtidigt allvarlig text. Och avslutande Så hög är faktiskt ett möte mellan Princes snuskballader och George Clintons syntslingor. Så hög skulle snudd på kunna vara ett bortglömt extraspår på funkfarbrorns klassiska Computer Games. Riktigt bra.

Däremot finns det flera spår som känns lite intetsägande. Kanske därför att de ställs mot spår som Dom tittar när jag dansar. Spår som bokstavligen talat skriker efter uppmärksamhet. Egentligen borde det inte vara så. Det finns nämligen inte en enda dålig låt på hela Beats, melodier och Baby Kaah. Men det finns flera låtar som skulle ha behövt lite mer attityd och personlighet.

Samtidigt är det faktiskt ganska marginellt gnällande. Jag menar, killen har ju faktiskt gjort närapå rubbet själv. Och det är så mycket respekt att det inte är klokt.

Nästa gång kan det bli en riktig fullträff för Kaah.

Nästa gång kanske Baby Kaah blir stor på riktigt.