Förenklat kan man säga att debuten ”Kent” handlar om utanförskap och missnöje med sitt förutbestämda öde – ”varför får jag inte på mig dina blåjeans?” (”Blåjeans”).

Känslan går igen i de ångestladdade texterna och musiken. Behovet av att ta sig bort från hemstaden med ”villa, Volvo, avkomma”-träsket.

Temat var mer eller mindre det samma på ”Verkligen”. Låtarna var sprängfyllda med energi och byggde på distpedalens ”på/av”-funktion. Nille Perneds diskantdominerade produktion var som klippt och skuren för den typen av låtar. Det var naket, enkelt och malde sig in i lyssnaren.

Språket var, om inte rakt och enkelt, åtminstone så pass direkt att var och en lätt kunde skapa sina egna bilder.

Inför tredje plattan, ”Isola”, var någonting tvunget att hända. Ut med Nille – in med Zed .

Distpedalerna kopplades ur. De enkla låtstrukturerna blev mer komplicerade. Den skalade produktionen blev pompös. De raka texterna blev mer fragmentariska och ännu öppnare för tolkningar.

Jocke Berg gled mellan stavelserna och sjöng nästan nonchalant.

Ett halvår efter släppet visade det sig att skivan spelats in även på engelska. Ett smart beslut. Sverige var redan erövrat och utgjorde inte längre någon utmaning. Efter avslutade turnéer i Sverige gav sig bandet ut på diverse avstickare utomlands för att pröva sina vingar.

Turnésväng avlöstes av turnésväng och Kent vistades mer utomlands än i Sverige. Svenska hotellsängar byttes ut mot en sen poker i turnébussen som åkte fram på främmande motorvägar. Längtan hem blev mer påtaglig än tidigare. Saknaden av de nära och kära.

Därför handlar texterna på ”Hagnesta Hill” inte om längtan bort, utan om längtan hem.

Frågan ”är det dags att ge sig av?” (”OWC”), fick en ny innebörd.

Mil efter mil av till synes ändlös väg. Kroppen på ett ställe – tankarna hos någon annan.

”Och så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig ignorera kärleken
Det är mitt nyårslöfte” (”Cowboys”)

Bilder av ett landskap – hämtat ur en amerikansk roadmovie – med oändliga slätter och frost i gräset.

Känslan hänger kvar när den ensliga slide-gitarren inleder ”Beskyddaren”.

Blandningen av hjärtslag och sprakiga telefonsignaler är suggestiv och stark.

Hopplösheten i kampen mot markeringarna som tickar på i en svindlande fart när sådant som knappt kan fångas i ord, ska talas in i en lur av plast.

Även om gräset är nog så grönt på andra sidan Atlanten är det hemma man måste vila ut emellanåt. Hämta kraft.

I ”747″, från ”Isola”, sjöng Jocke: ”Ni kan skratta om ni vill – håna oss – vi rör oss – ni står still”. Gruppen ville utvecklas och förutspådde det i sin egen text. Profetian slog in och det visade sig vara jobbigare än väntat, men man vägrar att ge upp: ”Det är läggdags för skämten – det är ALLVAR i år…” (”En livslögn att dö för”)

Allt ifrågasätts när man byter miljö. Man omvärderar både sig själv, sin omgivning och sitt liv: ”Se hur cyniska vi blev – hur patetiska vi var”. (”Insekter”)

Oavsett eventuella personliga kriser fortsätter satsningen, och med den följer den ständigt pågående förnyelsen. Efter ett par års arbete med ”Isola” och en veckas sammanhängande semester bar det av in i studion igen. Återigen med Zed, som med rätta fick förnyat förtroende

Låtmaterialet skrevs under turnén och enligt pressutskicket hade man 38 låtar att välja mellan. Ungefär som vanligt med andra ord. Gallringen gjordes i studion och det som inte kändes rätt för skivan släpps som b-sidor på kommande singlar.

Som väntat var disco-poppande ”Musik non stop” inte något bra smakprov på hur fullängdaren skulle komma att låta. Den är ungefär lika representativ för resten av låtarna på ”Hagnesta Hill”, som ”Om du var här” var för ”Isola”. Det ”Hagnesta Hill” har gemensamt med ”Isola” är att de flesta låtarna håller ett lågt tempo. Annars är den storslagna produktionen som bortblåst och kvar finns tretton låtar som nästintill är kliniskt befriade från reverb och andra effekter. En annan förändring är att man använder nya instrument.

I ”Kevlarsjäl” låter man ett munspel sköta huvudrollen och i ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” lyfter en diskret trumpet låten flera divisioner.

Det är de lugnare låtarna som övertygar mest. Tidigare nämnda ”Ett tidsfördriv att dö för” och ”Cowboys” är tillsammans med ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” de låtar som ekar kvar långt efter det att skivan tystnat.

I ”Stoppa mig juni (Lilla ego)” lyckas Kent även med bedriften att sno en av sina egna melodier – ”Gravitation”.

”Stanna hos mig” inleds med en bekant gitarr som jag inte lyckas placera och fortsätter med den reggae-light som man nosade på redan i ”Saker man ser”. På en ljudväv av percussion, akustiska gitarrer och en drivande bas sjunger Jocke: ”som igår hjärtar i morgon”.

”Hjärta någon”! När hörde man du det uttrycket senast? Föreställ er frasen på någon av tidigare skivorna. Det fungerar inte riktigt eller hur.

Återigen har Jocke Berg ändrat sitt språk. Ord och uttryck som tidigare abonnerats av crooners som Mauro Scocco, Anders Glenmark och Niklas Strömstedt, ger ny näring – omprövas och får nya innebörder.

Hans texter har aldrig varit rakare: ”Jag har inga vänner kvar – visst är livet underbart // Håll ut, jag behöver dig – håll ut, stå ut med mig”, sjunger han i ”Berg&Dalvana”.

”Och så grät jag
Kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
Jag glömde vem jag var”
”Stoppa mig juni (Lilla ego)”

I avslutande ”Visslaren” finns textraden: ”har blivit äldre saknar glöd – men det rår jag inte för”. Att Kent skulle ha tappat glöden är det nog ingen risk för, däremot skulle de ha gått hårdare fram med skalpellen. ”Kill your darlings” som det så fint heter. Oavsett hur mycket man än gillar en låt så kan helheten tjäna på att den stryks.

En svårbemästrad konst som Kent tidigare behärskat till fulländning, men inte denna gång.

Ingen låt är dålig men även solen har sina fläckar. ”En himmelsk drog” må vara en helt okej flirt med Suede och Depeche Mode, men är ingen egentlig höjdare. ”Kungen är död” och ”Revolt III”, är gamla Kent-låtar i ny kostym. Bra men inte nödvändiga.
”Musik non stop” får anses vara avklarad sedan tidigare.

Avslutande ”Visslaren” har en elektrisk vers, men en desto tröttare refräng. Att de med hjälp av ändlös upprepning försöker fånga monotonins magi från ”747″, inklusive låtlängd, får ses som en kul grej. Att de inte lyckas med någon av föresatserna får ses som symptomatiskt. 62:50 minuter Kent blev lite för mycket den här gången.

Trots ”dököttet” är ”Hagnesta Hill” en av årets mest angelägna plattor. Inför nästa skiva hoppas ändå jag på en ny producent. Zed har gjort sina två plattor nu.

Magnus Frykberg igen kanske?