Innan jag ens fick ”I Hate Us” i handen trodde
jag det absolut värsta om The Almighty Trigger
Happy. Jag läste nämligen någonstans att det
skulle låta som om Slayer hade gjort
Descendentslåtar. Ska jag ta det igen?
Fattar du hur något sådant skulle kunna låta?
Två av mina absoluta favoritband i ett!
Det skulle bara kunna sluta i total katastrof
tänkte jag.

Nu var det ju tack och lov inte så.
The Almighty Trigger Happy må spela hardcore,
men att jämföra med De Stora vore att ta i.
Det svänger inte som Descendents trots det
faktum att riffen ibland är surf/skate hardcore
i hård tappning och att låtarna är snabba och
korta. Det blir heller aldrig Slayerhårt.
Aldrig säger jag.

Jag skulle hellre börja förklara hur bandet
låter med att säga att de är från Kanada.
Därefter placera in dem bland orkestrar som
No Use for a Name, Lagwagon och
Propagandhi. När detta är gjort
känner jag att vi kommit närmare sanningen.
Lägg till klassiska hårdrocksriff i god
Mötleyanda och vi är nästan där.
Snabb, hård, bitvis melodiös hardcore med
hårdrocksriff och solon, och med entonig
lite gnällig sång är vad det rör sig om.

Det är inte jättesmart utfört och jag känner
inget behov av att lyssna på några texter,
men det är underhållande och kompromisslöst.
Jag blir glad när jag spelar skivan, jag
studsar runt lite planlöst, men jag känner
inte något direkt sug efter att få komma hem
och spela den. ”I Hate Us” är helt enkelt
en dussinprodukt. Men en bra sådan. Ett
kort album (kunde blivit kortare om man tagit
bort allt samplat skitsnack) som kan liknas
vid en portion snabbmakaroner. Gott för stunden
och mättar rejält.