Nästan alla artister som någon gång gjort en låt som mejslat ut en framträdande plats i musikhistorien för en lång tid framöver har något slags signum. Något som direkt gör att man vet vilken låt eller artist det handlar om – på bara några sekunder.

Chic behöver två.

”1,2, aaawwwwww… freak out!”

När Chic gav ifrån sig det första från det kommande andra albumet 1977 var succén omedelbart ett faktum. Le Freak, hyllningen till en av de sexuellt mest övertydliga discodancerna, gjorde Chic till megastjärnor bara något år efter det att Chic först gjort avtryck i musikvärlden. Det som hade börjat som småtimmesframjammande hatsången Fuck Off, efter att Nile Rodgers och Bernard Edwards till slut tvingats acceptera att de inte skulle bli insläppta på Studio 54, helt enkelt för att ingen av vakterna kände igen dem, blev snabbt skivbolaget Atlantics dittills bäst säljande singel.

På många sätt antitesen till framgångsreceptet för många av den tidens välorkestrerade discorefränger: En refräng som i princip bara bestod av textraden aaaaawwww…freak out! le freak, c’est chic, baklängeshandklapp, en avskalad trumrytm och Nile Rogers kompgitarrslinga. Nästan helt utan basgång.

När det blev dags för Chic, med Rodgers och Edwards i total kontroll, att 1979 spela in sitt tredje album var det på många sätt också ett ödesalbum. Efter att ha arbetat med den Norma Jean Wrights soloalbum, den ursprungliga rösten i Chic, och nått enorma framgångar med Sister Sledge We Are Family-album hade de visat att de inte bara var artister. De var musikmaskiner och producenter även utanför den egna trygga cirkeln. Men samtidigt hade ”disco sucks”-rörelsen nått smått ofattbara höjder i USA. En rörelse som i efterhand mer handlade om en attack mot discons fundament, där rasism, homofobi och kvinnofientlighet gavs en legitim fasad, än om en attack mot själva musiken.

Oavsett vilket betydde det dåliga nyheter för Chic. Chic sågs som ett renodlat discoband i och med att deras stora genombrott kom ganska precis samtidigt som det att discon på allvar grävde sig upp ur underjorden och ut i mittfårans ljus när musiken till Saturday Night Fever helt tog över listorna.

Lika motsägelsefull som mycket annat i gruppens musikaliska bakgrund (se mer i min gästrecension hos dagensbok.com av Chic-biografin Everybody Dance: Chic and the Politics of Disco) blev Chics svar Good Times – mitt i en av de djupaste ekonomiska kriserna USA hade genomgått.

Till skillnad från de båda tidigare albumen hade mycket av kärnan i personalen bytts ut på grund av engagemang på andra håll (exempelvis hade körsångaren Luther Vandross på allvar börjat få fart på sin solokarriär), men det musikaliska budskapet var intakt. Precis som tidigare agerade stråkarna såväl utsmyckning som rytmsektion. Precis som tidigare återfanns de manliga rösterna i musiken och precis som tidigare stod de hela tiden i skuggan av kvinnornas, lite bakom, lite begravda. Särskilt i körerna, där man måste lyssna nog för att överhuvudtaget höra mansrösterna. Allra längst fram förstås Alfa Anderson och Luci Martin. Nile och Bernard återfanns förstås vid deras sida.

Under drygt 35 minuter hinner Chic med sju låtar. Av dem är det egentligen bara bluesiga Can’t Stand to Love You som inte når riktigt når upp till de andra. Från sensuellt smekande jazzballaden A Warm Summer Night, över den alltmer hetsigt stråkpulserande My Feet Keep Dancing och Chic-perfekta My Forbidden Lover till ändlöst neonskimrande och sorgsna Will You Cry (When You Hear This Song) fram till fantastiska What About Me (en av Chics bäst bevarade hemligheter) är Risqué i övrigt i princip felfritt från start till slut.

Men hur bra materialet i övrigt än må vara hamnar det hopplöst i skuggan av de första åtta, mastodoniska minuterna. För även om Good Times inte är Chics kommersiellt mest framgångsrika skapelse är den gruppens i särklass mest betydelsefulla. Med sin välpolerade yta och bekymmerslösa inställning till livet var den, likt det som i stort var en av discons viktigaste funktioner i sjuttiotalets USA, en välkommen chans att ta på sig skygglapparna inför eländet runt omkring. Men precis som mycket av det Nile Rodgers varit inblandad i, såväl med Chic som med andra artister han och Edwards producerade, fanns en djupare mening insprängd. Textmässiga referenser och paralleller till 1930-talets stora depression. Förklätt till glitter och glamour.

Men allt det här till trots är det en sak mer än något annat som ÄR Good Times: Bernard Edwards basgång. Världens bästa, i all sin enkelhet.

Just därför är det inte särskilt konstigt att höjdpunkten i Good Times snarare är det motsatta. När Chic efter lite mer än tre minuter drar i handbromsen och stryper nästan alla instrument. Det enda som blir kvar är rytmen i form av diskret men taktfast trummande uppbackad av handklapp. Men även de kliver tillbaka för att låta den verkliga huvudpersonen få hela strålkastarljuset. När Bernard Edwards odödliga basslinga under en dryg minut får äga scenen mer eller mindre själv innan övriga instrument så sakteliga smyger in igen. Bara basmelodin repeterad om och om igen. Precis som Chic tidigare hade gjort i Everybody Dance på debutalbumet.

Rytmen. Det räcker. En hyllning till den verkliga ryggraden i Chics framgångar.

När Good Times släpptes hade discon i sin ursprungliga form bara något år till att leva. En genre som under några år enat USA, och stora delar av västvärlden i övrigt, under ett gemensamt musiktak började falla samman. Inte långt efter det att singeln nått Billboardlistans förstaplats lånade Sugarhill Gang just breaket från Good Times till sin Rapper’s Delight, en av de första rapsinglarna i vad som skulle komma att bli en symbolhandling långt större än bara ett lån.

Sjuttiotalet klev åt sidan för åttiotalet. Chics framgångar tog slut med discon. Discon lämnade över stafettpinnen till de många genrer som det kommande årtiondet skulle födas ur den.

Ett slut. Och en början.