Är det någon som inte vet hur The Hellacopters låter?

Nähä. Tänkte väl det.

”Rock & Roll Is Dead” är den senaste i raden som bygger vidare inom de ramar som sattes upp någonstans i höjd med ”Grande Rock”. Det var väl på något vis senast det hände något radikalt med det numera patenterade Hellacopters-soundet? Sedan dess har det mest handlat om finputsning och att hela tiden bli lite bättre på det egna.

Här finns både en av de sämsta och en av de bästa låtar Nicke Andersson släppt ifrån sig. Öppnaren ”Before the Fall” är en liten stinkbomb till raggarrockare som gärna hade fått glömmas bort på någon singelbaksida fram till släppet av ”Cream of the Crap vol. 5″ eller så.

Å andra sidan är ”No Angel to Lay Me Away” en av de kanske fem bästa låtar bandet någonsin spelat in. Ett mjukt hängriff för långsamma bilfärder, snygga soulkörer ur kvinnliga strupar som kämpar mot stämmorna från herrarna i bandet och så klart ett sällsynt snyggt gitarrsolo. Fantastiskt!

Första halvan av skivan känns lite skakig. Det spretar och drar åt olika håll, som om de inte riktigt bestämt sig för åt vilket håll de ska ta skutan den här gången. Låtarna ligger inte med samma självklarhet som vanligt efter varandra. ”Bring It on Home” sitter till exempel inte alls särskilt skönt efter det nyss nämnda mästerverket ”No Angel to Lay Me Down”. Hade jag fått souliga ”Leave It Alone” direkt istället hade jag nog stått i kö nere vid närmsta trafikskola nu.

Sista halvan av skivan är stabilare och flyter på utan uppenbara bottennapp, men med små höjdare som popiga ”I'm in the Band”. Jag är riktigt förtjust i ”Nothing Terribly New”, klassisk Hellacoptersrefräng, handklapp och en glidning längs en gitarrhals. Så lättflörtad är jag. Och det är på den andra halvan jag hör låtarna som kommer att turas om som mina favoriter framöver.

Årets bästa rock & roll-skiva, som vanligt.