Jag vet. Det är egentligen inte tillåtet att gilla Kiss ”Symphony – Alive IV”. Knappt ens om du som jag lyssnat på bandet i över tjugo år. Det är ju samma gamla låtar en gång till. I måttligt nya kostymer.

Men jag kan inte stå emot öppningen med ”Deuce”, ”Strutter” och ”Let Me Go Rock'n'Roll”. Redan där står jag på knä och tillber rockens gudar. Tre låtar i rad som alla skulle kunna plats på en tio i topp med Kiss i versioner som är inget annat än utmärkta.

Jag står på knä och spelar luftgitarr. Står upp och vevar högerarmen runt runt. Vickar på höfterna och är superrockhjälte. Större än livet självt.

I fantasin i alla fall.

Fantasi. Superhjälte. Större än livet självt. Kiss har alltid handlat om allt det där. Lika mycket som om rockmusik.

Tio-elva år gammal upptäckte jag Kiss för första gången. Mest för att en tjej jag var lite småförälskad i gillade dem. Tänkte att det kanske var ett smart sätt att skapa kontakt om jag också var Kiss-fan. Så att vi hade nåt gemensamt. Och även om förälskelsen i tjejen dog efter någon vecka så har jag hållit fast vid Kiss.

Den första nya singeln jag köpte var ”Heaven's On Fire”. Den första nya skivan jag köpte var ”Asylum”.

Då hade jag och några av mina kompisar våra Kiss-skivor tillsammans. Vi åkte på skivköparresor till Karlskoga. Expert hade alltid gamla sminkskivor på rea. 39:90 per styck. Vi såg till att aldrig köpa samma utan lånade dem istället av varandra eller lyssnade tillsammans. Självklart byggde vi Kiss-gitarrer och till och med en scen som vi hade långt gångna planer på att använda i en super-8-film.

Den här skivan får mig att minnas allt det där.

Gene och Paul har alltid levt efter mottot att ge folk vad de vill ha och att dessutom överträffa förväntningarna. När de rekryterat nya musiker har det varit minst lika viktigt att de är beredda att spela solon exakt som på skivorna som att kunna tillföra något nytt. Publiken ska veta vad den får på en Kiss-konsert. Samtidigt ska det vara den största upplevelsen du varit med om.

”Symphony – Alive IV” är indelad i tre akter. Först bjuds vi på sex låtar där Kiss spelar som vanligt. I andra akten ackompanjeras de av en stråkensemble. Slutligen kliver hela Melbournes symfoniorkester in och ackompanjerar bandet i elva låtar.

Som ni redan förståt gillar jag den första akten. Jag hade kanske hellre sett att de valt att låta bli ”Psycho Circus” till förmån för någon annan låt. Invändningen till trots visar Kiss här att de fortfarande är ett av världens allra bästa rockband. Det känns på något märkligt vis skönt att de inte helt ignorerar den osminkade perioden och väljer att spela ”Lick It Up” (precis som de gjorde relativt ofta under ”Farewell Tour”).

Jämfört med de liveupptagningar som fanns på specialutgåvan av ”Psycho Circus” är det här Kiss på det sätt jag alltid velat höra dem live. Det låter förbaskat bra. Och jag saknar för min del inte Ace det minsta. Tommy Thayer (Genes personliga hjälpreda sedan lång tid tillbaka) gör ett utmärkt jobb.

Akt två funkar också förvånansvärt bra. Ett nedskalat Kiss ger oss ett set som tyvärr påminner lite för mycket om ”MTV Unplugged”-setet för att jag ska vara nöjd. Ok för ”Shandi”, men den var en stor hit i Australien och spelas alltid där och därför väntad. Dessutom är den i ärlighetens namn inte särskilt bra.

Allra bäst gör sig den på sin tid oväntade hiten ”Beth” där jag anar att Peter Criss sitter ensam på scenen tillsammans med stråkensemblen. Ingen favorit i vanliga fall, men den går ändå hem. För det är ju precis så här den ska framföras egentligen.

Generellt tycker jag att bandet borde ha tonat ner de akustiska gitarrerna i det här setet. De låter lite tama och meningslösa ovanpå de snygga stråkarna. Det hade varit intressantare om man valt att släppa på de egna instrumenten lite och gjort mer av situationen.

Det där problemet med att göra mer av situationen blir ännu påtagligare i den tredje akten. För här dundrar Kiss på som vanligt medan symfoniorkestern gör sitt bästa för att fylla ut och fylla i. Oftast drunknar den i rocken.

Det förvånar också att låtvalet är så pass traditionellt. Jag hade nog förväntat mig att en eller ett par låtar från ”The Elder” skulle ha dammats av. Nu får vi egentligen bara ”Great Expectations” som överraskning (en låt från bandets allmänt sett bästa skiva ”Destroyer” som mig veterligen aldrig spelats live av Kiss tidigare). Det är också här symfoniinslagen fungerar bäst.

Allt hamnar ändå i skuggan av ”God of Thunder” .

För där har vi tredje aktens verkliga vinnare. En av Kiss farligaste låtar. Mer skräckinjagande än någonsin. När jag var tio år gammal var jag skitskraj för Gene varje gång jag hörde ”God of Thunder”. Nu låter han lika farlig igen. Toppen. Rysningar av välbehag.

Det är egentligen omöjligt för mig att sätta betyg på den här skivan. Jag älskar alla låtarna (nåja, nästan). Jag tycker att versionerna är som sämst bra (Gene och Paul har som vanligt försäkrat sig om att de ska låta så originaltrogna som möjligt).

Samtidigt har jag ju det mesta förut. Till och med i liveversioner. Jag tycker att det saknas ett moment när det visuella inte finns där. Allra helst hade jag velat ha DVD:n med en gång. Så kan du hålla dig ett tag är det nog värt att vänta. Är du ett Kiss-fan behöver du den här skivan även om du inte tror det på förhand.

Kort sagt, det här är skitbra om än lite för välbekant och fegt för att jag ska vilja plocka fram de riktigt höga betygen.

Förlåt.