Ibland hettar Manic Street Preachers till och är riktigt angelägna. Ibland är de sövande tråkiga. Men, deras idéer och låtar har letat sig upp på topplistor världen över flera gånger nu. Så på något sätt är de nog en kraft som inte bör avfärdas eller förlöjligas. Trots de ibland väl tilltagna gesterna. Trots de ibland pompöst pretentiösa låtarna.

Vilket annat band skulle döpa en låt till något så uppblåst som ”Socialist Serenade”? Helt utan ironi.

För att i samma låt leverera meningarna ”Change your name to new/Forget the fucking Labour”.

Manics vill mycket, men går ofta vilse. Om de valde en rakare väg skulle de vara betydligt mer angelägna. De borde nog låta hjärtat tala mer än hjärnan.

Den här gången samlar Manics udda låtar, b-sidor, covers och liveinspelningar på en dubbel. 35 låtar. Många av dem räcker det med att lyssna på en gång för att förstå varför de inte fick plats på tidigare skivor.

Men, här finns också en del riktiga pärlor.

”Prologue To History” är en skönt stökig poplåt med ett beroendeframkallande pianokomp som bärande del. Den hade lyft albumet ”This Is My Truth – Tell Me Yours” om den tagits med där. En riktigt bra låt med en text där namn som Kinnock, Ryder och Ovett droppas.

Bagatellen ”4 Ever Delayed” är en smaskig arenalåt med sköna gitarrdetaljer från James Dean Bradfield. Elva år gamla ”Sorrow 16″ larmar på skönt, energiskt och en aning uppkäftigt. Så långt är jag positivt överraskad.

Tröga låtar som ”Judge Yr'self” (som mest låter som en Def Leppard-låt från kloaken), ”Donkeys” och ”Comfort Comes” gör att farten stannar upp. Men, när ”Dead Trees and Traffic Islands” inleder en serie sköna låtar händer något med skivan. Den får ett snyggt liv mellan punk, pop, progg och symfonirock. En tvärflöjt känns lika bra som självklar. Precis som trumpeten i ”Horses Under Starlight”. Som i kombination med stråkar och doande får en tillbakalutad känsla som i partier får mig att tänka på John Barry. En ruskigt skön låt. Utan text. Något av det bästa jag hört med Manics. Fast det inte riktigt låter som det här bandet brukar.

De här låtarna är bägge daterade 1996. De fick inte plats på ”Everything Must Go”. Och de följs upp av ytterligare en låt från samma år – ”Sepia”. Här är pop-Manics fullt uppskruvade och levererar en rak dänga som i mitt tycke borde lyfts fram för flera år sedan.

Andra låtar jag gillar är punkstökiga ”Sculpture Of Man” och ”We Her Majesty’s Prisoners” där England och kungahuset får sig ett par rejäla kängor.

På CD2 serveras en hejdlös blandning covers – från Burt Bacharach till Primal Scream. Några liveinspelade, några studioproducerade. Bäst (eller mest intressanta) är Manics versioner av McCarthys ”We Are All Bourgeois Now”, Camper Van Beethovens ”Take The Skinheads Bowling”, Nirvanas ”Been A Son” och Happy Mondays ”Wrote For Luck”, samt en engagerad variant av ”Didn’t My Lord Deliver Daniel” där James Dean Bradfield får rejält med svängrum i det minimala kompet bestående av akustisk gitarr och orgel.

Betydligt mer intetsägande är trista låtval som ”Rock And Roll Music”, av Chuck Berry samt några Clash-tolkningar som aldrig bränner till. Den lätt suggestiva ”Bright eyes” är stilig, men griper inte riktigt tag i mig.

Sammantaget är den här samlingen mest ett måste för dig som verkligen gillar Manic Street Preachers. Topparna är få och höga, dalarna är fler och djupare. Den här dubbelns största förtjänst är att den tillsammans med den förra – ”Forever Delayed” – utgör ett representativt urval låtar som på fyra skivor visar upp ett av nittiotalets brittiska popunder. Men, det är klart, Manics har ju bara gjort sex skivor – så du kan köpa dem på mid-price istället, och faktiskt spara en slant.

”Lipstick Traces” är en ok samling. Men, hade den kortats ned till en skiva hade den blivit mer slagkraftig.

De har spelat för Fidel Castro på Kuba och orsakat viss turbulens genom att hänga Wales flagga brevid Kubas. De ska spela in sitt kommande album i USA. Revolutionen hägrar framför deras ögon samtidigt som de säljer sina låtar som ringsignaler och låter det globala skivbolaget bestämma vilka låtar som tas med på skivorna.

Jag vet fortfarande inte riktigt var jag har Manic Street Preachers. Om de slår mig på käften med sitt sjunde album blir jag glad.