Recension
- Attention Deficit (album, aac) Wale
- 2009
- Allido/Interscope Records
Skyll på Ronson
Lyssna
Externa länkar
Jag vet inte varför jag inte pluggat Attention Deficit hårdare. Varje gång jag spelar Wales debutalbum gillar jag det. Ändå sätter jag det inte på repeat. Jag har inget bra svar på varför. Jag tror ändå att det är Mark Ronsons fel.
Wale har varit på gång, på väg ut, nästa stora grej, ja kalla det vad du vill, sedan åtminstone legendariska mixtapen 100 Miles & Running släpptes 2007. Han har funnits på mer än en lista över rappare som kommer att slå, blivit det självklara numret att ringa när någon behöver en ny vers till en remix och överbeskyddats av Mark Ronson.
Mark Ronson som aldrig riktigt verkar få alla bitar på plats så fort han jobbar med någon annan än Amy Winehouse (och frågan är väl om ens Ronson kommer att lyckas få alla hennes bitar på plats igen). Nu har inte Mark Ronson ett lika stort finger med i spelet här som jag befarat, tre låtar för att vara exakt. Ronson får ändå stå skott för försiktighetsfiltret som ligger mellan mig, musiken och Wale.
Wale är fortfarande mer intressant som exempel på hiphopstjärna 2.0 än som albumartist. Hans vävilja till låtdelning och ivriga twittrande är lätt att hylla.
Attention Deficit är varken bättre eller påtagligt sämre än de flesta av hans mixtapes (med undantag för 100 Miles… då som fortfarande är bäst). Och kanske bygger min axelryckning delvis på att jag hört delar av materialet förut.
Låtarna spretar är annars lika mycket som gästlistan antyder.
I Chillin’ gör Lady GaGa sin bästa M.I.A.-pastisch. I World Tour skickar Jazmine Sullivan effektivt tankarna tillbaka till tiden när Mary J Blige hade för stora täckjackor och var gatans självklara Queen of Hip Hop Soul. Två singelspår från fina karbonfabriken Cool & Dre.
Bun B häller ut sirap på vägen för Mark Ronsons bästa bidrag Mirrors och afropunkscenen får sitt när K’naan kommer på besök på ett retrobeat från TV on the Radios Dave Sitek, med den intertextuellt övertydliga titeln TV in the Radio.
Och på pappret ser allt det där bra ut och i varje enskilt fall är det ofta förträffligt. Som helhet och album inte lika självklart så. Kanske behöver Attention Deficit bara mer tid i mitt liv, men vore inte det en självmotsägelse?
Allra bäst blir det i albumets allra sista spår, Prescription, när Wale tar det både tillbaka till go-go och bryter av med något som snarast påminner om spoken word och Saul Williams.
Jag skyller det på Mark Ronson. Jag vill ha mer go-go i min Wale-mix.
Wale & The Roots Pretty Girls live hos Jimmy Fallon
Publicerad: 2009-12-08 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-08 08:42
13 kommentarer
Tycker en 7:a är ett något för högt betyg för ett så pass ojämnt album. Mirrors, Triumph och TV In The Radio är ruggigt bra låtar. Hade önskat ett sådant ”koncept” på hela plattan.
#
Jag somnar när jag lyssnar. Energilöst.
#
Fredrik: Jag tycker snarare den gränsar mot 8 än 6. Gillar’t. Men visst, lite ojämnt.
Kal: Du tokgillar å andra sidan Maskinen. Den har jag aldrig orkat lyssna igenom. Stressmonster.
#
Efter en stark höst har ni tappat lite på hiphopsidan. När kommer Rakim – Seventh Seal upp? Eller O.C. & A.G. – Oasis? Eller Clipse – TIll The Casket Drops?
#
Håller med om att 100 miles and runnin’ har helt klart varit det bästa som Wale har levererat. Finner varken Mixtape about Nothing eller Back to The Feature lika bra. Är det lika mycket Go-Go på den här plattan som det var på 100 miles tapet?
#
Roffe på hörnet: Vi har ju aldrig skrivit om så mycket hiphop som nu. Har haft 3 löpande paralella specialer etc och två skribenter som nästan enbart skriver om hiphop.
Rakim – Seventh Seal var inte så rolig som man hade hoppats på. O.C. & A.G. – Oasis blir nog min nästa recension. Men det släpps så sanslöst mycket hiphop just nu och det är omöjligt att skriva om allt. Speciellt med de förutsättningar som vi på DSC har.
Några andra riktigt intressanta och bra släpp som jag kan tipsa om men inte hinner skriva om är:
Grayskul & Maker – Graymaker
The Prime (Lucky+Sapient) – One-Uppers
Felt (Murs & Slug) – Felt3-Trib to Rosie Perez
Snoop Dogg och The Grouch släpper nytt i veckan dessutom.
Ps. Wale är riktigt tråkig. Årets mest överskattade rappare?
#
Clipse släppte ju sitt album idag, så just där tycker jag faktiskt inte att vi är speciellt efter. Sedan så undrar jag också när Seventh Seal kommer… till min brevlåda från CDON.
Jag håller med Pontus, vi är väldigt effektiva på hiphopen! Och Wale är tråkig.
#
Tråkig = Sjua?
#
JP: Inte lika mycket go-go. Tyvärr.
Seth: Det är bara resten av redaktionen som inte fattat. Wale är inte tråkig.
#
Pontus:
Absolut, ni har gjort ett grymt jobb med listorna under hösten. Men även om Rakims skiva inte är så rolig borde man kanske recensera den, just för att han är världens bästa MC genom tiderna? Ni tillägnar uppenbarligen Jay-Z monstruöst mycket utrymme, trots att han bara har släppt två gedigna album. Men som sagt: ni ska ha all kredd för en fyllig höst.
#
Roffe på hörnet: Jag kan bara instämma angående Rakim.
Förövrigt gillar jag dina fylliga och välformulerade kommentarer här på DSC. Så fortsätt med det!
Ps. För mig är Jay-Z större än Rakim. Sedan är det Karin som gör sin Jay-Z-special här på sidan och inte allihopa. Och det är 4 gedigna album den mannen har släppt :)
#
Nu har jag lyssnat på den här, och den var ganska bra! Fast Wale är fortfarande lite tråkig tycker jag, men bra platta. Håller med om betyget.
#
[...] Miles & Running (Wales bästa so far). Å andra sidan är det betydligt roligare lyssning än Attention Deficit, Wales första “riktiga” album som var en mindre [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).