Jag kan väl lika gärna säga det med en gång, More About Nothing är inte lika bra som 100 Miles & Running (Wales bästa so far). Å andra sidan är det betydligt roligare lyssning än Attention Deficit, Wales första ”riktiga” album som var en mindre besvikelse. Precis som så många av de andra rapparna som […][...]

Jag vet inte varför jag inte pluggat Attention Deficit hårdare. Varje gång jag spelar Wales debutalbum gillar jag det. Ändå sätter jag det inte på repeat. Jag har inget bra svar på varför. Jag tror ändå att det är Mark Ronsons fel. Wale har varit på gång, på väg ut, nästa stora grej, ja kalla […][...]

Det ligger uppenbarligen någonting i 50 Cents uttalande om att Fat Joe inte skulle vara relevant längre. Som inbiten hiphopare har det nog varit svårt att missa beefen mellan de båda mastodonterna. Är det så att Fat Joe har mindervärdeskomplex gentemot sin konkurrent? Ironiskt. Men hur som helst har Fat Joe utmanat sin konkurrent i […][...]

Att beskriva hiphopen från den amerikanska södern handlar ofta om att framkalla bilder av fuktdrypande varmt farmliv och svettig sex eller helt enkelt om det vi brukar kalla funk. Trögt rullande och fläskigt vaggande. Stinkande och svettigt. Långt från storstadens glassiga nattklubbar. Här är ingen rädd för lite svett, snarare gäller regeln ju mer desto […][...]

Det börjar stenhårt med ljud som låter som explosioner och en hord som vrålar ”hey / heyhey hey”. Mörkt och hotfullt. Troy Rami (som bland annat gjort rytmen till Sean Pauls ”Gimme the Light”) har vridit fram musik som känns. Jag får bilder av soldater och revolution. Kamp. Texten är en kampsång mot modets förtryck […][...]

Sedan kollegorna Big Pun och Notorious B.I.G. lämnat byggnaden har Fat Joe sannolikt tagit över rollen som en av hiphopens fetaste rappare. I alla fall rent fysiskt. Han har dock aldrig riktigt övertygat mig. Förra skivan Jealous Ones Still Envy gjorde inget större intryck på mig. Trots att skivan bjöd på VM i tunga namn, […][...]