Jag vet inte varför jag inte pluggat Attention Deficit hårdare. Varje gång jag spelar Wales debutalbum gillar jag det. Ändå sätter jag det inte på repeat. Jag har inget bra svar på varför. Jag tror ändå att det är Mark Ronsons fel.

Wale har varit på gång, på väg ut, nästa stora grej, ja kalla det vad du vill, sedan åtminstone legendariska mixtapen 100 Miles & Running släpptes 2007. Han har funnits på mer än en lista över rappare som kommer att slå, blivit det självklara numret att ringa när någon behöver en ny vers till en remix och överbeskyddats av Mark Ronson.

Mark Ronson som aldrig riktigt verkar få alla bitar på plats så fort han jobbar med någon annan än Amy Winehouse (och frågan är väl om ens Ronson kommer att lyckas få alla hennes bitar på plats igen). Nu har inte Mark Ronson ett lika stort finger med i spelet här som jag befarat, tre låtar för att vara exakt. Ronson får ändå stå skott för försiktighetsfiltret som ligger mellan mig, musiken och Wale.

Wale är fortfarande mer intressant som exempel på hiphopstjärna 2.0 än som albumartist. Hans vävilja till låtdelning och ivriga twittrande är lätt att hylla.

Attention Deficit är varken bättre eller påtagligt sämre än de flesta av hans mixtapes (med undantag för 100 Miles… då som fortfarande är bäst). Och kanske bygger min axelryckning delvis på att jag hört delar av materialet förut.

Låtarna spretar är annars lika mycket som gästlistan antyder.

I Chillin’ gör Lady GaGa sin bästa M.I.A.-pastisch. I World Tour skickar Jazmine Sullivan effektivt tankarna tillbaka till tiden när Mary J Blige hade för stora täckjackor och var gatans självklara Queen of Hip Hop Soul. Två singelspår från fina karbonfabriken Cool & Dre.

Bun B häller ut sirap på vägen för Mark Ronsons bästa bidrag Mirrors och afropunkscenen får sitt när K’naan kommer på besök på ett retrobeat från TV on the Radios Dave Sitek, med den intertextuellt övertydliga titeln TV in the Radio.

Och på pappret ser allt det där bra ut och i varje enskilt fall är det ofta förträffligt. Som helhet och album inte lika självklart så. Kanske behöver Attention Deficit bara mer tid i mitt liv, men vore inte det en självmotsägelse?

Allra bäst blir det i albumets allra sista spår, Prescription, när Wale tar det både tillbaka till go-go och bryter av med något som snarast påminner om spoken word och Saul Williams.

Jag skyller det på Mark Ronson. Jag vill ha mer go-go i min Wale-mix.

Wale & The Roots Pretty Girls live hos Jimmy Fallon

PSL intervjuar Wale.