För sju år sedan nådde Titiyo sina hittills största framgångar. Albumet Come Along var en skiva där hon, som hon uttrycker det i flera aktuella intervjuer, bara bidrog med sin röst. Det mesta handlade egentligen om låtskrivarparet Joakim Berg och Peter Svensson. Titelspåret blev hur som helst en radioplåga i hela Europa.

När det var dags att följa upp föll partnervalet på Nina Persson och Niklas Frisk, men det blev bara en ny låt som hamnade på ett samlingsalbum (ett av de bäst samansatta samlingsalbumen i cd-historien).

Inte förrän nu kommer ett nytt livstecken på cd från Titiyo.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag suttit som på nålar och väntat. Vi förlorade nämligen varandra där för sju år sedan och i någon avkrok av min hjärna har jag hela tiden räknat med att Titiyos återkomst skulle ske via Melodifestivalen. Ännu folkligare och helt ointressant alltså.

Så blev det inte.

Hidden är en pånyttfödelse jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi. Som inspiration till arbetet nämner hon Thom Yorke och hans album Eraser och det hörs (nej det är klart att jag inte hade lyssnat på Eraser innan Titiyo drog upp den, jag är väl inte helt från vettet).

För första gången har hon varit inblandad i det mesta av både komponerande och producerande av låtarna. Hon har envist lärt sig att spela på en enkel synth och senare att spela in på en porta. Utforskat ljud, vridit på knappar och skapat effekter. Hängt med och tagit intryck av Marit Bergman. Fått hjälpande händer av bland andra Christian Olsson (Fläskkvartetten), Andreas Söderström (Ass) och Goran Kajfes. Det sista hörs tydligast i mina öron. Jag tänker ofta på hans fina soloalbum Headspin när jag lyssnar på Hidden.

2008 bjuder Titiyo på släpig, skev och dyster electronica som ligger väldigt långt från de kommersiella radiostationernas spellistor. Det är, som sagt, inget jag någonsin vågat tro eller hoppas på. Hon sjunger oftare fult än snyggt, låter rösten testa toner den inte riktigt borde hitta.

Det är ofta väldigt bra.

Mer som salig Ugglan än en Rix FM Festival.

Nu tycker jag ändå inte att riktigt alla idéer håller hela vägen. Jag är till exempel inte särskilt förtjust i symfoniskt teatrala duetten med Moto Boy (som är tänkt som singel lite längre fram och mest får mig att tänka på Brett Anderson). Visst det kanske vore dumt att inte ta med fina Longing for Lullabies (här i en mer avskalad version) , men den har trots allt redan släppts som singel i sin ursprungliga Kleerup-version. Och det där technomegamix-slutet på Crystal Clear Mud funkade kanske i Refused Party Program 1998, men idag?

Men det mesta är som sagt väldigt bra.

Gitarren och stråkarna i Standby Beauty. Elektriskt jazziga Stumble to Fall. Det enkla men effektiva pianoklinket i ödsliga X innan den sagolika speldosan tar över. Exemplen är många.

Som allra bäst blir det i nästan åtta minuter långa Drunken Gnome. Den låter som skivomslaget antyder och visar vad Titiyo och hennes kompanjoner menar när de pratar om krautsoul. Melankoliskt malande: ”she would take anything ’til it’s gone”. Hypnotiskt, vibrerande och mycket vackert.