Ur haschröken, likt en fågel fenix som reser sig ur askan av sönderbrända vinylskivor har indie-proggen rest sig. Proggen har kanske aldrig varit död men i form av Philadelphiascenen låter den onekligen uppfriskande.

Greg Weeks tillhör även den psykedeliska gruppen Espers där bland andra finfina sångerskan Meg Baird ingår. Greg Weeks säger själv att han inte nödvändigtvis är en duktig musiker utan föredrar att kalla sig en ”musikalisk tänkare”. Han ser till att omge sig av av kreativa och genialiska människor. Hur mycket av The Hive som är Greg och hur mycket som är produktion är svårt att höra, jag vet bara att det känns som ett egensinnigt projekt med äkthet.

Inför arbetet med The Hive hittade Weeks en gammal mellotron, urmodern för 60- och 70-talets progg och tydligen ett jävligt jobbigt instrument att ta med på turné. Den fick sedan ta huvudrollen i ljudlandskapet. Enligt Weeks är mellotronen det närmaste ljudmässigt man kan komma invånare i the hive (alltså insektskupor).

Med det sagt är det inte ett irriterande bisurr utan mer ett psykedelisk fjärilsparadis. Om tanken bakom säger Greg Weeks:

The Hive is primarily a response to the atmosphere of apocalypse that permeates the lives of those who are open and receptive to their environment (not to mention the general global condition).

Det låter deprimerande och det är det delvis men här ryms så mycket mer känslor och stämningar att det kan vara svårt att sätta sig in i det, eller oerhört lätt om du är en av dem som tilltalas av ovanstående citat. Bland annat görs en cover på Madonnas Borderline. I den här versionen blir upplevelsen nästan psykotisk.

En del sånger som Division blir väldigt vackra med knivskarpa melodier utanpå mellotronmattan. Kolla även in den tidigare låten Made som här använts i en animation: