1985 var Kiss förbi sin kreativa topp, eller åtminstone i en rejäl svacka, enligt många. Ändå var det i och med Asylum som man återigen hittade en kontinuitet i sättningen, en kontinuitet som skulle bestå fram till Eric Carrs död i cancer 24 november 1991.

Skivan markerar Bruce Kulicks intåg i bandet, den mest kompetente av bandets leadgitarrister i mitt tycke. Ace Frehley må ha haft en grymt skön stil och innehar så klart förstaplatsen bland Kiss gitarrister, men rent gitarrtekniskt är den från bluesen skolade Kulick Frehley övermäktig. Visserligen är Kulick likt skivan ett barn av sin tid, och hans gitarrspel ännu inte särskilt personligt, men i skenet av de påföljande decennierna är han inte långt bakom Ace i min bok.

1985 var jag sju år gammal och kände före detta i princip inte till Kiss alls. Ett besök hos min Kisslyssnande kusin sommaren 1986 fick mig i ett grepp som sedan dess inte har släppt. Mitt första möte var en kombination av Asylum med tidigare skivor som Destroyer, Alive II och den första självbetitlade skivan. Asylum får väl ses som katten bland hermelinerna i den kvartetten skivor, men även om den i ärlighetens namn inte slår någon av de andra i kvalitet har den onekligen sina poänger.

Kiss har alltid försökt att likt en kameleont anpassa sig till rådande trender. Man gjorde ett försök med discodoftande I Was Made for Loving You 1979 och man gjorde det även till viss del med Music from the Elder 1981.

Detsamma är fallet med Asylum. I spåren efter avsminkningen 1983 är skivan ett försök att anpassa sig efter den allt mer hegemoniska glammen och skivan har, tillsammans med påföljande Crazy Nights, det högsta tonläget i katalogen. Inte minst märks det i Gene Simmons-kompositionerna, där det höga läget gör att han låter mer ansträngd än vad som brukar vara fallet.

I mitt tycke har alltid Paul Stanleys kompositioner varit de starkare av de bägges, åtminstone den här sidan Double Platinum och på Asylum är det väldigt tydligt. Topparna finns i Who Wants to Be Lonely, King of the Mountain och, visserligen titelmässigt småfåniga, avslutningen Uh! All Night som har ett skitsnyggt riff. Många anser dessutom att balladen Tears are Fallin är ett av de största pekoralen i Kisskatalogen, men jag måste tillstå att jag är småförtjust i låten. Att Kiss inte skulle ha en ballad på en skiva släppt 1985 var förmodligen inget alternativ.

Att Asylum fortsatt att vara bespottad med glammens återtåg med i ekvationen är för mig något av ett mysterium. Crazy Nights har fått sin upprättelse, är det inte dags för Asylum snart?