Jag har undvikit att lyssna på tidigare material som Britta Persson klämt ur sig. Antagligen mest för att jag av en vän hörde att hon var otroligt pretto. Man ska inte tro allt man hör. Och den där vännen kan ju inget om popmusik.

Efter två demos, en EP och debutalbumet Top Quality Bones and a Little Terrorist från 2006 kom nu i januari den andra fullängdaren. Kill Hollywood Me är elva spår långt och totalt 42.20 minuter, vilket känns rätt perfekt. Kortare skulle ha varit för lite. Och mer skulle ha varit överflödigt.

Skivan är producerad av Britta och Per Nordmark från Fireside. Kören hon använt sig av består av idel andel svenska musiker, bland annat Markus Krunegård från Laakso, Liv Widell från Don’t Be a Stranger och Christian Kjellvander.

Musikaliskt såväl som röstmässigt kan jag inte låta bli att associera till The Sundays – Britta låter stundtals skrämmande lik Harriet Wheeler. Samma ljusa skörhet som stundtals vacklar, stundtals spottar ur sig ord som om allt var självklart. Ord som dessutom fastnar i lyssnarens huvud som små visdomsord. ”In a year, two, three, four, will we be in love or in a war?”, ”You can’t save my life but it was kind of you to try”, ”If you’re scared of goodbyes, don’t say hello all the time” från Cliffhanger, In or Out respektive U-Turns. Allt är mycket personligt, hämtat från Brittas eget liv och allt känns äkta. Små historier som börjar med någonting enkelt, som en biltur, och resulterar i någonting annat. Kärlek i olika stadier, misslyckanden eller det som titelspåret handlar om – att döda sitt Hollywood-jag, det dramatiska jaget som aldrig är nöjd.

Memories and fantasies
Are to be seen as enemies
To look at things the other way around
Will do us good, will take us further from Hollywood

Alla låtar är inte perfekta, och som alltid får man vissa favoriter på en skiva. Men i stort sett är Kill Hollywood Me ett mästerverk. Kan vara en av årets bästa skivor. Även om det kanske är tidigt att säga ännu.