”The greatest of all documentary movies, the making of Thriller”

Oavsett vad man må tycka om påståendet från Jonathan Safran Foers Everything Is Illuminated går det inte att komma ifrån att det här nästan var sant 1982-1983.

Michael Jackson, och hans bröder, hade varit superstjärnor i USA under nästan hela Michaels liv. Efter flytten från Motown till Epic sålde 1979 års soloskiva Off the Wall uppemot åtta miljoner exemplar bara i USA. Men det var ingenting mot vad som skulle komma.

Egentligen var steget mellan Off the Wall och Thriller rätt litet. Quincy Jones och Michael Jackson hade hittat sitt superrecept redan och den här gången handlade det egentligen om mer av samma sak. Istället var det helt andra faktorer än musiken som lyfte Thriller.

Visst var det smarta drag att ta in Paul McCartney och Eddie Van Halen för att hitta ny publik. Båda låtarna gjorde att Michael kunde få sin musik spelad i andra radiokanaler än de traditionella r’n'b-kanalerna, med framförallt rockiga Beat It som dörröppnare (en låt som enligt Quincy Jones kom till för att Quincy ville skapa en ”black My Sharona”).

Men radions tid var, om inte förbi, så åtminstone i rejäl nedförsbacke.

Den 1 augusti 1981 nådde de amerikanska tv-mottagarna för första gången av en helt ny kanal med det torrt konsumentupplysande namnet Music Television. En kanal som med sin mer eller mindre uttalade rockprofil blev sista spiken i discons kista. Och som också därigenom blev en rätt helvit historia.

Ända till Michael Jacksons Thriller-era.

Även här öppnade Beat It dörren ordentligt för Michael. Men det var framförallt hans helt nya användning av det senaste musikmediet som gjorde honom till den första svarta artisten som fick regelbunden speltid på MTV. I Michael Jacksons värld var en musikvideo inte musiken med lite påhängda filmsekvenser. Det var en kortfilm med påhängd musik. Som lyfta rakt från West Side Story blev de millimeterprecisionsdirigerade massdansscenerna ett av Michaels (och senare lillasyster Janets) främsta signum.

MTV blev en enorm språngbräda för Michael. Men Michael blev lika mycket en språngbräda för MTV:s, och musikvideons, exploderande popularitet.

När sedan nära 50 miljoner tv-tittande amerikaner såg Michael för första gången göra sin version av ”backglide”-danssteget – hans ”Moonwalk” – under det klassiska Billie Jean-framträdandet den 16 maj 1983 under galan Motown 25 slutade Michael bara vara artisten Michael Jackson. Folk dansade som honom, gjorde musik som honom, bar kläderna som honom, hade en vit handske på ena handen som honom och köpte den nästan aldrig sinande strömmen singlar som rann ut från albumet.

Michael Jackson hade, precis som Madonna kring Like a Prayer, blivit ett fenomen.

En lyxigt påkostad återutgåva av Thriller till det (något försenade) 25-årsjubileet av albumet var med andra ord inte särskilt förvånande. Numer med orden ”the world’s biggest selling album of all time” förtryckta på själva omslaget, inte bara i form en klisterlapp. Och visst. Det är nog numer ett rekord som aldrig kommer att bräckas.

Så vad får vi då? Originalskivan i sin helhet förstås. En outgiven låt från Thriller-inspelningarna. Några extrasekunder Vincent Price. Ett gäng uppdaterade remixer av låtarna. Och så förstås dvd:n med videorna till Beat It, Thriller och Billie Jean – tillsammans med Michaels framträdande från Motown 25.

Och… ja. Det är väl trevligt.

Eller såhär: det är smått omöjligt att göra någon vettig recension av tjugofemårsutgåvan av Thriller. Å ena sidan är Thriller, tillsammans med Off the Wall och Bad, en av de bästa skivor som spelats in, å andra sidan känns de nyinspelade versioner som hängts på för att locka nytillkomna onödiga och inte alls i samma klass. Å ena sidan är det förstås att få de tre videorna samlade på en skiva, å andra sidan hade jag hellre sett mer outgivet material och alternativtagningar (mer i stil med demoversionen av Billie Jean från albumets ”Special Edition”-utgåvan från 2001). Jämfört med videorna och Michaels genomproffsiga koreografier känns uppträdandet på Motown 25 förvånansvärt oplanerat och sponant och, tja, nästan lite taffligt.

Bland de ”nutida” artister som är med och uppdaterar materialet – Fergie, Will.I.Am, Akon och Kanye West – är det inte otippat den sistnämnde som lyckas bäst med sin stökiga omtagning av rytmsektionen i Billie Jean. Men med tanke på att just den i sitt original är en av världens snyggaste, sexigaste och funkigaste blir det ändå bara en sämre kopia av något fantastiskt.

Och ”fantastisk” är ett ord som gäller hela originalversionen av Thriller. Med en Michael på höjden av sin kommersiella och kreativa topp, precis innan han förlorade kampen mot uppmärksamheten och började uppslukas av bilden av sig själv. Kanske borde någon tittat en extra gång på omslaget och tyckt att de nästan sorgsna ögonen inte hörde hemma hos någon som njöt av att vara störst, mest och bäst (på samma sätt som att någon kanske borde sett liknande tecken när Michael Jackson 2001 framförde The Way You Make Me Feel tillsammans med Britney Spears – en artist som väl tyvärr kan sägas gjort samma resa som Michael på det personliga planet).

Har du inte redan Thriller kan du förstås passa på. Särskilt om du vill ha de klassiska videorna också. Men själv kan jag inte låta bli att tycka att mindre i det här fallet smakar mycket mer.

I Wanna Be Startin’ Somethin’. Baby Be Mine. The Girl Is Mine. Thriller. Beat It. Billie Jean. Human Nature. P.Y.T. The Lady in My Life.

Det räcker så.