Självklart har Kanye West fingret med i två låtar på Afrodisiac. Självklart är det Kanye som fixat till förstasingeln. Kanye har ju senaste halvåret ersatt The Neptunes som killen man ringer när man vill vara säker på att ett album åtminstone innehåller en megahit.

Dessutom har Organized Noize bjudits in för att koka ihop ett spår. Tre andra producenter har också fått bidra med varsitt spår.

Men inget av det spelar egentligen någon roll. För hur sjuttiotalsglänsande stråkarna i Talk About Our Love än är och hur mycket ATL-funk som ryms i balladen Necessary går det inte att komma ifrån att Kanye, Organized Noize och de andra bara är statister i den här uppsättningen.

De riktiga huvudpersonerna är några andra. Brandy. Och Timbaland.

När jag recenserade Full Moon imponerades jag över Brandys röst, som jag fram till dess aldrig egentligen tagit mig tid att lyssna till. Tråkigt låtmaterial kom emellan. Rodney Jerkins i all ära, men Full Moon var långt ifrån en ny The Writing’s on the Wall.

Den här gången har lärjungen fått stiga tillbaka. Mästaren har klivit in i ringen. Timbaland har som vanligt svängt ihop musiken. Brandy har tagit hand om allt som har med sången och stämmorna att göra. 2004 års kanske bästa tag team.

Och visst känns Tim igen. Det är samma maskinstudsfunk som han förfinat ända sedan mitten av nittiotalet. Men det som gläder mig mest med Afrodisiac är hur han gått vidare i den riktning som Bubba Sparxxxs två fjolårsskivor stakade ut.

Rakt ner i söderns allra mest jordnära soul. Och mest innerliga gospel. Mer melodiöst. Men precis lika jävla fantastiskt. Samplingar från Leon Ware och Roberta Flack vävs in som mattor av själ bland maskinerna.

I Who Is She 2 U hamrar någon på ett mörkt piano samtidigt som en funkig flöjt dansar runt för sig själv intill ett struttigt lojt elpiano insvept i klippta stråkar (och kören!). Sadiddy är trästocksfunk i samma galna söderträskmark där Tim brukar festa loss med Missy. I Tried är sista delen i den regntunga vemodsgospeltrilogin som inleddes med Cry Me a River och Nowhere medan maskinmästaren Timbaland kanske aldrig låtit mer organisk än i den löst jazziga studsfesten Turn It Up, som får mig att tänka på det som The Neptunes och Ol’ Dirty Bastard fick till i Operator. Eller när mörkt filmiska undergångsstråkar frontalkrockar med en glatt spattande oboe i titelspåret.

Det filmmusikbombastiska drag som på allvar växte fram hos Timbaland i samarbetena med Bubba förra året får här löpa linan fullt ut när Tim lånar från det Hans Zimmer skapade till filmen The Rock i Finally. Över piskande trummor och Zimmers stråkar levererar Brandy en överlevartext som med den inramningen ger isande gåshud. Årets kanske fyra mäktigaste minuter.

Ja. Den här texten har mest handlat om Timbaland. Men det Brandy bidrar med överskuggar ibland musiken. Som när hennes röst är som allra mest rökigt intensiv i I Tried. Eller bittert förbannad som i Finally.

När jag recenserade Full Moon jämförde jag Brandy med Angie Stone. Att Brandy var nästan lika bra. Släppt i skuggan av Stone Love har Brandy förstås liten chans att få samma uppmärksamhet. Det har trist MTV-soul, en tveksam Phil Collins-cover och roller i eftermiddags-sitcoms sett till. Angie är på riktigt. Det är inte Brandy.

Men när Timbaland väver in en sampling från Coldplays Clocks i avslutande handklappsballaden Should I Go är det inte längre något tvivel om att Brandy i år fullständigt sopar mattan med sin äldre kollega. Med mer intensivt bett i rösten och med en bättre tag team-kollega.

Glöm Moesha. Blunda för dina förutfattade meningar.

Afrodisiac är 2004 års hittills bästa soulalbum.