Denna text borde handla om ljuden på skivan ”Loophole”. Framställda av två medlemmar i Yellow Magic Orchestra, Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi. Dom utgör Sketch Show. Jag utnyttjar ett kryphål i recensionslagen (ett lucky loophole) och skriver i stället om vad detta verkligen inte är.

Jag inser att vi nu nått den vändpunkt i ljudkonstens utveckling då det är dags att zooma in på dom tyngande ryggsäckar och nötta emblen som skaver och gnager. Ringduvorna högt uppe i Östermalms översta TV-mast parar sig ljudlöst efter att ha inlett med ett näbbsmekande förspel. Annars hörs mest deras diskreta woooo-woooo. Denna sommar har regnet fött en grönska som gjort också Östermalm tropiskt. Svalorna singlar som elektriska theblad högt i skyn. Insekterna bubblar och jäser. Gräset är högt och vajande saftigt i vinden över Gärdet. Stora regn klampar in och dränker torg och båtbryggor. Solsken smäller upp sina parasoll hux flux tropicana.

Desto tydligare hörs smällarna och dom ryckiga dunsarna inne i den kvinnliga wrestling från just Japan (du minns att detta handlar om ett band som växt fram ur Yellow Magic Orchestra, eller hur?), som pågår på The Friendly Channel – sponsrat av engelska tölptabloiden The Sun. Jag hittar kanalen av slump i min parabol, där nyckelpigor landar och spindlar väver nyckfulla nät. Det ser struttigt och hjälplöst galet ut. Tjejerna fejkar sparkar och slag, bankar på varandra med lådor, träskivor, påkar, kedjor, långa spett och allt dom kan rycka loss ur lokalen. Dom skränar och tjuter och ansiktena förvrids av svettiga flin och ursinnesgrimaser. Allt är konstgjort, fejkat och så tillkommer lite leksakssex genom klädseln i lårhöga boots och tajta latex-bikinis.

Eftersom alla tjut, hojt och stön är obegripliga, grovt affekterade och plastiga är det enklare än annars att se vad som sker och inte sker. Jag har tittat på i femton minuter när jag inser att ungefär så här ser begreppet ROCK ut om man skulle försöka göra en förtätad och tydlig bild av det. Laddning av våld och sex. Komplett fejk. Patenterade och sönderkörda uttryck i mimik och plastik. Hög volym. Spektakel på scen och en publik som längtar efter att se något viktigt och dramatiskt mitt i buskisen. Pang! Där står två tjejer på varandra och rycker loss en tredje som dom med förenad energi stöter med huvudet före ner i golvet. Där har ni Lemmy i Motörhead och resten av gänget i ett nötskal. Säkert finns det tidningar och recensenter av också amazon-wrestlingens finesser.

Västerländsk fejk förblir det.

Desto tydligare när det framförs på eftermiddagen med japanska gallskrik medan en trollslända seglar in mellan husen utanför. Den stora kulten av det affekterat och melodramatiskt tillgjorda syns utan pardon. Senare cyklar jag förbi biografen Zita där biljettförsäljning till filmen om Metallica pågår. Seriösa trettioåringar står där i kö på trottoaren och talar lågmält och intensivt. Mycket svart i kläderna. Få tjejer. Andaktsfull väntan. Om någon skulle ha gått tvärs över gatan kunde han/hon fått syn på Patrik Torssons mini-cd ”Gästhamnar”, som ligger i skylten till Rönnells antikvariat. Där ligger också Magnus Haglunds bok ”The Hidden City”, som handlar om Göteborg sett med centrifugal blick och om staden avlyssnad tvärs genom kultursorterna. En CD-skiva med samma namn finns utgiven på märket Sub Rosa (Border).

Jag tittar på dom tappra i kön och tycker dom borde k-märkas. Nu sker den största ljudrevolutionen sedan Zappa välte in modernismen i popkulturen. Samtidigt som det drunkar i populism och grisfeststämning. Rockmusikens stora ögonblick har fejdat för länge sedan. Den tunga rockmusikens muskelutveckling ryms rimligen mellan Led Zeppelins ”Whole Lotta Love” på andra LP:n och John Zorns störtskurar av svets och vrål i låtar som ”Incoming Scud”. Resten är fasad och sparkar i luften. På Stadion samlas en rekordpublik samma kväll för att se Gyllene Tider. Helikoptrar dånar och ett fyrverkeri sätter sitt nattliga sigill på den mullrande långa tillställningen. I Humlegården såldes öronproppar innan starten. Ögonproppar fick publiken själva stå för. Och lådvinet rann som tusen ösregn. Alla besökarna såg lyckliga ut som småbarn på julafton. Det märkliga är känslan av utbytbarhet. Publiken kunde lika gärna ha besökt Polisens Dag eller Pride-Festivalen. Dom hade hittat en mötesplats bara. Per Gessle bjuder på rockshow fullt i nivå med Japansk Läderspanking Wrestling. Det mesta är sött och flyktigt som en konfirmationspsalm. Vill du hitta ner i våta tunnlar där pulserande rök strömmar ur en jättejapansk ludenlök ska du satsa på framtidens ljudord. Dom finns till exempel på Loophole-skivan.

Revolutionen kommer inte på TV – den kommer på Daisyworld. Join the förtrupp redan nu!

Ibland räcker det med att gå tvärs över gatan.