dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Cure: Pornography
Pornography (album, lp) The Cure
1982
Fiction
10/10

Kompakt intet

För vad som är min sista recension för dagensskiva.com i sin nuvarande form väljer jag en skiva som släpptes för ganska precis trettio år sedan. Den tredje maj 1982 när Pornography släpptes, hade The Cure redan, i total enlighet med någon okänd form av logik, redan turnerat 14 datum (turnén döptes till 14 Explicit Moments) på skivan hemma i England. Med en Europaturné för dörren var de i sin sämsta form någonsin, med neuroser, bråk och enorma mängder droger. Det hela slutade som bekant med att Simon Gallup och Robert Smith hamnade i slagsmål i Strasbourg och när turnerandet avslutades i Paris ett par veckor senare lämnade Gallup The Cure – han och Smith talade inte med varandra på ett och ett halvt år. Som ett av skälen har han senare angett att både han och Smith är ”arrogant bastards”, och att det helt enkelt inte går att ha två sådana inrymda i samma band. De återförenades dock igen och har inte gått skilda vägar sedan dess. Sju år efter Pornography kom sedan vad som av Smith anses som dess yngre syskon; Disintegration. Ett album som för evigt skulle befästa Smith och Cure som hopplöst läppstiftsvevande gråtromantiker och avstyra en ung undertecknad från att ta sig längre än till Faith förrän många år senare.

Pornography kom fram på avvägar, via den monumentala Trilogy-DVD:n inspelad i Berlin 2002. Det tog givetvis något så klyschigt som en trasig relation i tillägg, men så var saken avgjord.

Pornography är inte enkel. Den saknar det tunga, blöta ljud som karaktäriserar dess bägge Dark Trilogy-kamrater Disintegration och Bloodflowers. Den är torr, ekande och dammigt mattsvart. The Cure har aldrig sedan dess heller slagit hårdare. För den som vill göra sig en idé är den inledande textraden på One Hundred Years ”It doesn’t matter if we all die”. Det var ungefär så som Smith, Gallup och Lol Tolhurst kände sig, och det märks.

Få tillfällen finns för ett leende, om ens något. Stämningen är närmast hotfull, därefter desperat. Åtta låtar kompakt mörker. Den inledande halvan, med de malande orosmolnen One Hundred Years och The Hanging Garden, är en aning mer hätsk, medan den psykedeliska virvelströmmen A Strange Day för fram mot avslutet. Titelspåret en obekväm, påträngande distorsion.

När The Cure spelade The Hanging Garden som ett av många extranummer (men som enda från eran ifråga) på Reflections-spelningen på Royal Albert Hall i London förra året knöt det sig i bröstet. Det här är helt enkelt en av de bästa, mest vidriga och allra viktigaste skivorna jag äger.


The Hanging Garden


Cold i Paris 1982. Simon Gallup koordinerar med baspedalerna.


Dark Trilogy live i Berlin 2002.

Martina Nordman

Publicerad: 2012-05-12 00:00 / Uppdaterad: 2012-05-12 12:01

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #6347

5 kommentarer

Är det du eller sidan som byter form?

Medlem 2012-05-12 01:04
 

Dark Trilogy?

Odile Oregistrerad 2012-05-12 15:42
 

Odile, jag syftar på albumtrion som framfördes i sin helhet vid det tillfället.

Martina Nordman Redaktionen 2012-05-12 18:00
 

Vi Älskar Brynäs – Traste Lindéns Kvintett

VI ÄLSKAR BRYNÄS!

TGRBY Oregistrerad 2012-05-12 21:19
 

Martina Nordman>> Så vitt jag vet kallas den enbart Trilogy dock (Alltså Pornography/Disintegration/Bloodflowers)? Den som framfördes i Berlin 2002.
Pornographys Dark Trilogy-kamrater är Faith och Seventeen seconds…om man nu kan lita på Wikipedia vill säga. Det nämns på Wikipedia-sidan för Faith.

Odile Oregistrerad 2012-05-12 22:26
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig