För några veckor sedan släppte Andrew Bird albumet Break It Yourself. Med fiolen och rösten tar han popmusiken från en konstutställning på Guggenheim i New York till en lada i Illinois.

I öppningstonerna till Bowerbirds The Clearing finns mycket av Andrew Birds ljudlandskap och tilltal. Men där Bird är skarp och har udd, flyter Bowerbirds ut i omgivningar av mjuka kullar och snälla former. Det är som om Bowerbirds har spenderat lite för lång tid i studion. Det som en gång var en låt, har blivit en tanke, en idé som anas. Med tiden har de vassa kanterna och melodierna slipats ner.

När jag skrev om Upper Air för två och ett halvt år sedan var Bowerbirds med energi. Det var dragspel och duetter med svajiga röster. Till The Clearing har de valt mittfåran. Det låter kompetent och välputsat. I låtar som Stitch the Hem är de inte ett tvåmannaband utan arbetar sig utåt, för att kunna göra låtarna hur stora som helst. Och det är här det blir fint, men inte särskilt underhållande.

Som tredje-skiva känns The Clearing helt naturlig. Det är en större budget, ett större ljud och det är albumet där idéer testas. Men jag ångrar lite att jag inte såg bandet då, för ett par år sedan. För trots att de låter lite bättre nu, så hade de det nog roligare då. The Clearing är ett album för de stora scenerna och för det stora bandet. De ordentliga ljudanläggningarna. The Clearing är inte ett album att framföra utan medhörning på en mindre bemedlad indieklubb. Och nu kommer de i och för sig till Henriksberg i Göteborg i april. Men ska vi ändå gissa på Way Out West?

Northern Lights

En liten film om skivan och bandet.