Om du förbeställer The Shins kommande album får du en litografi på köpet. Du kan välja till en tygpåse och en t-shirt. Till Damien Jurados album Maraqopa som släpptes häromdagen fick du förutom en poster en slumpmässig sjustummare. Great Lake Swimmers album som släpps i början av april kommer signerat. Andrew Bird däremot – han packar ner både lp och cd, en bok, brevpapper, frimärken, en trettio-minuters dokumentär om skivinspelningen och med live-klipp samt en reproduktion av det Birdska familjefoto som pryder omslaget. Allt omsorgsfullt nedpackat i en tygklädd låda. Självklart får man även en mp3-nedladdning på köpet. Endast 912 kronor inklusive frakt.

Jag gillar Andrew Bird. Men inte så mycket. Fiery Crash från Armchair Apocrypha och främst Effigy från Noble Beast är några av mina ständiga favoritlåtar. Hans version av Handsome Familys The Giant of Illinois är sanslöst vacker. Han är rockens Owen Pallett. Han spelar fiol i gummistövlar istället för glittertröja. Men när han spelar Orpheo Looks Back är det en låt som Owen Pallett, alias Final Fantasy lika gärna kunde ha gjort. Det är attack, det är lager på lager, det är nästan dansant. För Andrew Bird gör inte dansant musik. Hans musik är placerad på landet, i vadmalsväst och sixpence. Och Break it Yourself är inspelad i en lada i västra Illionois.

Han gör en duett med Annie Clark a.k.a. St. Vincent och den sticker inte ut något särskilt. Men som helhet, som allt, så är Break It Yourself minst lika stark som Noble Beast. Han kommer från de senaste årens konstinstallationer och det hörs. Det kryllar av roliga ljud. Men också av hans typiska traditionella fiolslingor och det är emellanåt högljutt och nära. Spretigt och rakt på sak. Jag upptäcker nya låtar hela tiden och vill lyssna om och om igen.