Mitt musikintresse började på allvar när jag upptäckte svensk och brittisk punk från sent 70-/ tidigt 80-tal. Det började väl med Ebba Grön, Sex Pistols och The Clash. Fortsatte med samlingsskivor. Jag minns framförallt samlingsskivan Svenska Punkklassiker som gavs ut i samband med den svenska punkens 25-årsjubileum (ja, just nu är jag långt ifrån Perfume Genius Put Your Back N 2 It, men ha tålamod, jag kommer till den). Något som slog mig först senare var hur koncentrerade många av låtarna på den skivan – och överhuvudtaget många punklåtar – var. Få låtar var längre än tre minuter och ändå kändes det aldrig ofullbordat.

När jag senare började leta mig bakåt i musikhistorien, till punkens föregångare, hittade jag Jefferson Airplane och blev – som många andra före mig – golvad av deras White Rabbit, en låt som slutar efter drygt två och en halv minuter. Först när jag lyssnat på låten om och om igen i ett halvår slog det mig hur kort den var, hur abrupt den slutade.

Att få en så kort låt att bli ett mästerverk är en konst som bara behärskas av artister som har förmågan att hålla igen, som kan se när en låt inte behöver den där extra versen eller det där långa outrot. Ibland går låtens koncentration omärkt förbi, som i många av punklåtarna jag lyssnade på när jag var yngre. Men ibland, som i White Rabbit, lämnar de ett sug efter mer. Inte för att den här typen av låtar är ofullbordade. Det ligger snarare i lyssnarens förvåning över att låten redan är fullbordad, och så måste man lyssna igen och igen och igen… som för att försäkra sig om att det inte finns mer, att man inte har missat något. På så vis är låten i en evig utveckling.

Ovan nämnda artister har egentligen inte mycket gemensamt med Mike Hadreas projekt Perfume Genius, mer än att dessa båda variationer av koncentration är bärande för hans andra album Put Your Back N 2 It. Få spår på albumet är längre än tre minuter men i princip vartenda ett är starkt nog att bära sig själv. Tillsammans bildar de en stark enhet av koncentrerade låtar och låtar som bär på oinfriade löften. Löften som är bättre oinfriade än infriade eftersom suget i dem på det viset aldrig försvinner.

Som mest effektivt är det kanske i låten Hood, som är cirka 2 minuter lång och efter lite mer än en minut når ett klimax som avbryts när man precis börjat göra sig bekväm. Den brinner ner snabbt (ja, så snabbt att jag måste lyssna på den en gång till och en gång till och…) men fantastiskt vackert.

I avslutande Sister Song, också den en kort låt, talar textjaget ömsint till en pojkvän (/älskare?/vän?) med uppmaningen ”Drive on [...] Don’t stop ’til you know you’re gone” och förklarar samtidigt betryggande att han och systern till den tilltalade ska ta hand om hans lägenhet tills han kommer tillbaka. Återberättat låter det löjeväckande simpelt men tillsammans med ackompanjemanget – ett lika ömsint pianospel, försiktiga stråkar och en stillsam atmosfär – blir det en kärleksförklaring som är explosiv i sin varsamhet. Att ljudet från pianopedalen som trycks ner och släpps tillbaka tydligt hörs i mixen ger låten en nästan fysisk intimitet.

Det vilar en skugga av Antony Hegarty över musiken, framförallt över Mike Hadreas sång. Men där Antony and The Johnsons musik är dramatiskt storslagen är Perfume Genius avskalat tillbakadragen; Put Your Back N 2 It känns både självständig och okonstlad och glöder av skaparglädje lika mycket som av kontrollerad känslosamet.