Den episkt lagde kan gärna associera omslagets brinnande slättlandskap med det som Maccabees gapar över på Given to the Wild – mycket. De första tjugosekundersessionslyssningarna avslöjade ett album med få direktattacker, snarare långa melankoliska konstruktionsfaser ibland närmast minnande om Arcade Fire. Riktigt fullt så dramatiska som kanadensarna blir dock aldrig Maccabees – och tur är väl det, då det mest troliga resultatet vore en rejäl kullerbytta.

Singeln Pelican är den punkt där Maccabees kommer närmast sitt tidigare material. Det är också där de är som tråkigast. Spattig brittindie har sett sina bästa dagar, och det var inte igår. Så mycket bättre är då till exempel istället Forever I’ve Known och Feel to Follow, är särskilt den förra är en uppvisning i en helt annan sorts dynamik än ett rödfnasigt stuprör vrålandes ”Rubeee Rubeee Rubeeee Rubeeeeeeeehh”. Visst, vi hamnar inte uppe på den nivå av vridande och vändade som Foals landade på med Total Life Forever, men Maccabees har vuxit avsevärt. Även om de nivåer som droppas i brittisk press enligt vana trogen är lätt överdrivna, så måste jag erkänna mig en aning imponerad.

Främst den inledande halvan av Given to the Wild är ett styrkebevis så gott som något. Det må låta fult att påstå att bandet har mognat, men så är det. Melodierna är mer intrikata, ljudbilden må vara större, mer svepande, men samtidigt finns här en allomstädes närvarande känsla av intimitet; eller kanske mer exakt – melankoli. Vi är inte längre unga, och inte heller kommer det att vara för evigt. Maccabees befinner sig mitt i limbo.

Given to the Wild må inte vara någon hitbomb, eller ens vad man väntar sig. Istället är den faktiskt ganska mycket mer.