Det som de förlorar i det ansträngda bandnamnet tar de igen i jävlaranamma och dansvänlighet. Fair Ohs är väl bevandrade i att skapa skramliga men luftiga popalster med allsköns influenser. Det låter som om en brittisk svettig källarlokal har korsats med ett orientaliskt instrument lager och där har sedan ljuv musik uppstått. Det andas inspiration från Camden market, Paul Simon, Vampire Weekend, ljudeffektarkiv och call and response anthems.

Läste att delar av bandet inte har någon koll på internet och använder en skrivmaskin istället. Jag tycker mig höra att det finns något av en otillrättalagd och analog känsla och en inspirerande gör-det-självattityd. Som en lättimponerad hundvalp kan man tycka att det är fantastiskt men efter några lyssningar så flyter det ihop till en multikultikryddad brunsås. Inget ont om brunsås men det bör intagas i små portioner.