Det är i hi-haten det ligger. Den tydligaste skillnaden. Den väsande och den hamrande hi-haten.

Eller om man så vill: skillnaden mellan The Windy City och The Motor City.

Det var ju i de här städerna som den moderna dansmusiken föddes. New Yorks disco uppdaterad till ett nytt årtionde. Chicagos house. Detroits techno. En världsomspännande revolution från dansgolvet.

Nu var det förstås långt ifrån första gången som de här båda städerna gjort avtryck på musikkartan. Chicago hade sitt Chess Records, medan Detroit förstås kunde stoltsera med Motown, ett av de första riktigt framgångsrika företagen grundat och ägt av afro-amerikaner. Men hur man än vrider och vänder på historien är det fortfarande bilindustrin som mer än något annat kommit att definiera Detroit. Och det som förenade Motown och bilföretagen var att de föddes i en era när USA i allmänhet och Detroit i synnerhet blomstrade. Inkomsterna och välståndet ökade. Detroit var själva sinnebilden av USA. Och av framtiden.

Det var kanske just därför som kollapsen blev så mycket mer påtaglig just i Detroit. När USAs mörka baksida vällde fram.

I svallvågorna av det tilltagande välståndet lämnande vita Detroit till förmån för förorterna. Under femtiotalet minskade den vita befolkningen i staden med uppemot 25 procent. Kvar i innerstaden blev de som inte hade råd att ta sig därifrån. Framförallt den svarta befolkningen. Det ledde till en nedåtgående spiral där brottsligheten ökade och ännu större delar av (främst den vita) medelklassen flydde. White flight. 1967 exploderade så Detroit i en serie upplopp som skakade staden, vilket i sin tur skyndade på förslumningen av Detroit.

Bara några år senare slog så oljekrisen till. Världens mest bilburna nation började vända blickarna mot mindre och mer bränslesnåla fordon. Den hittade japanska och tyska bilar. Den hittade däremot inga amerikanska modeller som passade. Utslagningen av Detroits livsviktiga bilindustri hade börjat. Vrider vi sedan fram klockan ytterligare något årtionden svepte så crackepedemin fram över USA och redan sargade och arbetslöstyngda Detroit var en av de städer som drabbades hårdast mot slutet av åttiotalet.

I Bellevue, en förort till Detroit, förenades Derrick May, Juan Atkins och Kevin Sauderson kring ett gemensamt intresse för musik. Influerade av namn som Kraftwerk och George Clinton började de skapa musik som skulle komma att rita om musikkartan för all framtid. Det var samma slags musik som kollegorna i Chicago hade börjat göra, men ändå inte. Dansgolvet och de musikaliska rötterna gemensamma nämnare, men musiken från Detroit byggde mer på maskiner. Robotröster. Hi-hats som tik-tik-tik-hamrade snarare än väste.

The Sound of the Motor City 2.0. Ljuden från en bilstad.

Men samtidigt som Inner City är så intimt förknippade med Detroit blev gruppen också en sammanfattning av USAs dansmusikhistoria. Kevin Saunderson, född i New York, behövde en vokalist och blev tipsad om Chicago-bon Paris Grey, som redan hade hörts som röst på housesinglar som Don’t Make Me Jack (Tonite I Wanna House You). En flygbiljett senare de båda gett världen den sista delen i technotreenigheten med den självklaraste av programförklaringar:

We don’t really need a crowd to have a party
Just a funky beat and you to get it started and oh
We’ll dance the night away

Som så många gånger förr var misären, det havererade industrilandskapet, en viktig drivkraft bakom technoförlossningen. Som så ofta förr blev dansgolvet ett sätt att, för några timmar, glömma och fly bort – utan droger. Åtminstone utan de tyngsta drogerna. Drömmen om något bättre. Big Fun. Paradise. Good Life.

Den musik som Saunderson skapade skilde sig i grund och botten inte särskilt mycket från det Atkins och May satte på vinyl. Kevin hade gjort musik även tidigare, men som Inner City var han dessutom trea på bollen. Men de två riktigt vattendelande skillnaderna mellan Inner City och i princip allt Juan Atkins och Derrick May hade gjort var desto större.

Inner City hade refränger. Och Inner City hade Paris Grey.

Paris röst gav Kevins maskiner själ. Kevin maskiner gav Paris röst den perfekta duettpartnern. Tillsammans byggde de bryggan mellan Detroit och Chicago. Men också mellan Bellevue och resten av världen.

Det var ingen slump att det var Kevin Saunderson av de tre som nådde längst med sin musik. Han förstod precis det som Berry Gordy också insåg när han slog upp portarna till sitt Motown: ingenting knäcker en riktigt smittande poprefräng. Inner Citys hybrid, som Saunderson själv kallade ”techno house”, kom att bli förebild för musik som vi idag tar för självklar. Bara här hemma hittar vi just nu namn som Eric Prydz och Swedish House Mafia, med sina röda trådar rakt tillbaka till åttiotalets sista skälvande Detroit-år.

För även om Kevin Saunderson idag är den i Bellevue-trion som har lägst legendarstatus så var det kanske han och Paris Grey som gjorde allra mest för genren. När Paradise lämnade Detroit och stormade upp på listorna runtom i världen. Big Fun och ännu mer Good Life, leenden bredare än Broadway där de kryssade fram med sina biltutekeyboards.

Även om det är just de här två låtarna som kommit att bli Inner Citys signaturer så bjuder popalbumperfektlånga Paradise på åtta lika fantastiska låtar till, intro inkluderat. Inom den techno house-formel som Kevin och Paris mejslade form spänner albumet från solskensstudsande Do You Love What You Feel till svalt sensuella Power of Passion, ursprungsskissen för technoballaden. Men här finns också gospelkörsekon i Set Your Body Free och den elpianostrippade och Juan Atkins-producerade And I Do.

Det låter precis som det ser ut. Omslagsbilden, med en sprudlande leende Paris och en stramt blasécool Kevin. Kontrast och dynamik. Om technon någonsin haft sina egna The Beatles stavas de just Inner City. Visionärer och innovatörer med ett ben i de enklaste av popmelodier för de breda massorna. Det Kevin Saunderson och Paris Grey gjorde för genren är faktiskt så stort.

Pratar vi däremot Detroit hamnar duon sannolikt långt ner i listan över saker som folk förknippar staden med. Men staden är aldrig långt borta i Paradise. För precis som den skavda verkligheten och den grå vardagen väntar utanför klubben när musiken tystnat ramar Detroits bagage in de glättigt spelande färgerna. I gruppens namn. Och ännu mer i det intro som vi passerar på vägen in till dansgolvets värme:

We as people in the world today
Should come together and help one another
We should build our nation free
From inner city decay

En önskan lika mycket som en orubblig övertygelse.

För Detroit. Och världen.