TM:103 Hustlerz Ambition är sann mot sin titel, den liknar mer Young Jeezys stordebut, Thug Motivation 101, från 2005 än hans övriga album. Det är en kraftig besvikelse. Istället för att leverera outtröttliga hitlåtar som bästa plattan The Recession var smockfylld med sänker Jeezy tempot och gör hans fjärde album till en tråkig resa.

Det är inte en katastrofplatta, eftersom Young Jeezy är en rappare av god kvalitet, men på hans egen skala är det låga betyget rättvist. Att ta med släpiga Fabolous på skivans långsammaste låt, OJ, och dessutom lägga den på albumets första tredjedel är ett riktigt sömnpiller. När Jadakiss kliver in på samma låt finner jag dock en liten charm i ljudbilden, men den potential som finns, både i låten och över hela albumet, blir inte uppfylld.

Trots besvikelsen börjar det bra med Waiting. Det finns mycket pondus i Young Jeezy även när han låter som trötter. Det uppjagande beatet av Lil Lody hjälper till mycket med peppen också, och Jeezy är kaxigare än någonsin med oneliners i verserna och en smäktande predikande refräng. Öppningsspåret är en av skivans bästa låtar och håller den standard som man är van vid. Lil Lody har med sju låtar på plattan, och han lyckas stå för både det bästa och det sämsta.

Fler höjdpunkter finns i F.A.M.E. med en annan favorit i T.I. och I Do, med skivans roligaste gäster Jay-Z och André 3000. Det är inget stormöte som går till historien, men ändå hiphop som sitter riktigt fint. Allra fetast är .38 som sedan den skapade hype på nätet för ett par månader sedan har fyllts ut med en vers av Freddie Gibbs. Gibbs är lika bra som alltid, men låten är classic Jeezy och det hade varit finare om han hade fått ta den ensam. Oavsett så går den upp som en av Jeezys bästa någonsin.

SupaFreak har ett riktigt fett beat, men här tar faktiskt text och tema emot. Plus att gästande 2 Chainz låter asäcklig. Att slösa bangers som den här på idioti är idioti.

Otroliga bottennapp finns i extremt platta och upprepande Nothing, samt oerhört stereotypiska Higher Learning där ni redan vet vilka som gästar. Inte bara Snoop Dogg, utan Devin The Dude också. Lägg ner.

18 låtar är en lång skiva, något som i de flesta fall avskräcker, men som jag med glädje såg fram emot innan jag led igenom hela plattan för första gången. Över timmen med Jeezy trodde jag skulle bli årets julklapp, istället blev det en besvikelse som inte har med höga förväntningar att göra.

Man skulle kunna tro att en usel platta skulle göra en trött över den karaktäristiska raspiga rösten, men icke. Istället för TM:103 har jag låtit The Inspiration och The Recession fylla mitt Jeezybehov även 2011, och jag är mer än nöjd.