En minut och tjugofyra sekunder in på Montreal-baserade duon Flowers and Sea Creatures debutalbum avbryts den vingliga indiegitarren av helt vilsekommet bjällerklang. Jens Lekman, tänker jag. Maple Leaves, tänker jag.

Det är förstås väldigt bra.

Läser i en text om skivan att Kosta Megalos, ena halvan av Flowers and Sea Creatures, har Giorgio Moroder och Art of Noise som stora förebilder.

Det är förstås väldigt bra.

Flowers and Sea Creatures upptäcktes av Ben Watt, albumet ges ut av hans eget skivbolag och har producerats av The Revenge, Ewan Pearson och Fred Everything.

Det är förstås väldigt bra.

I en annan text sammanfattades Flowers and Sea Creatures med orden ”hypnotic space rock and future disco”. Och på frågan vilken färg som duons musik låter som svarade sångaren Graham Baxter turkos och kol. Jag har ingen aning om vad det här betyder, men ja: precis så låter det.

På ytan handlar det om det om så något banalt som en vän akustogitarr och skev singasonga. Men en trappa ner härskar elektroniken. Kall techhouse, stadigt malande rytmer som trivs bäst där dansgolvets spelande ljus inte riktigt når fram och försynt knorrande acid-303:or. Men här finns också multikolorerad värme, gör-det-själv-sprickor och åttiotalsanalogism. I Electronique tänker jag Smalltown Boy. Jag tänker Morr. Jag tänker Junior Boys. Jag tänker att det förmodligen är det här som är folktronica.

På sätt och vis är Flowers and Sea Creatures en alldeles självklart besökare hos just Buzzin’ Fly. I takt med att livskamraterna Ben Watt och Tracey Thorn glider allt längre ifrån varandra – Ben mot allt mer abstrakta och känslokalla digitalvärldar och Tracey tillbaka till den akustiska gitarrpop där allt en gång började – så känns uppdelningen mellan Buzzin’ Fly och underetiketten Strange Feeling allt mer naturlig. Digitalbitiga Buzzin’ Fly och jordfärgade Strange Feeling.

I Flowers and Sea Creatures har Ben hittat den så här långt mest långtgående och välpolerade bryggan mellan de båda.

De inspelningar som först nådde Ben Watt saknade sång. Någonstans känner jag att det kanske var tur. För utsträckt över ett helt album balanserar Baxters röst farligt nära det mjäkigt irriterande. Men när vi närmar oss slutet och International griper tag om hjärtat spelar inte heller det någon större roll. När Baxter sedan konstaterar ”I couldn’t sing to anyone but you, you make me feel brand new” så får det mig, utan att jag riktigt vet varför, tänka på Everything But the Girl.

Och det är förstås väldigt, väldigt bra.