Luis Vasquez gjorde debut som The Soft Moon förra året. En debut som i retrospekt blåste de flesta andra samtida band med aspirationer på gotisk postpunk av brädet (så, då var g-ordet sagt). Vasquez försöker inte låta som Joy Division (tack snälla), eller spola tillbaka tiden till tidigt 80-tal med för mycket eyeliner, fascistflirtar eller Batcave. Inspirationen går visserligen knappast att förneka, men Vasquez blandar upp med lika delar instrumentalnoise och en ekande monumental ljudkuliss. Ska någon jämförelse göras, så är det närmast med The Cures allra svartaste sidor, utan det melodramatiska glittret. Debutens löjligt fantastiska Tiny Spiders hade utan några större problem kunnat ta plats på ett imaginärt ytterligare dark album mellan Pornography och Disintegration.

Denna ep tar vid på samma plats, men använder sig i högre grad än föregångaren av industriellt oljud; rummet känns större och mörkret djupare. Inledande Repetition och avslutande Visions sluter in skeletalrytmiskt in de övriga två spåren, skarpt avgränsande med intensiva, just repetitiva samplingar (den hågade kan säkert dra linjen postpunk-acid). Vasquez själv medger att han använt det korta formatet för att experimentera med mer utstickande idéer, och med själva produktionsfasen. Titelspåret Total Decay behandlar något så ickegoth som hypokondri, vilket i för sig är logiskt med tanke på de mentala bilder av död och förstörelse som det framkallar, men har väldigt lite att göra med den hipsterpublik som Vasquez fått sig tilldelad genom Pitchforkrecensioner och dess åkommor. Det är bara svart, svart, svart. De två inneslutna spåren rymmer tillstymmelse till mänskliga, vokala ljud, men enbart genom viskningar eller distade tjut.

The Soft Moon gör, både genom sin fullängsdebut och denna ep, något som faktiskt måste sägas ganska unikt. Man blåser liv (pun intended) i svartrocken. Och inte vilken del av den som helst. Inte Nick Caves blomsterpiano, inte Clan of Xymox‘ bombastiska fjanterier, inget utsmetat läppstift, ingen arenarock. Det är intensivt, ansiktslöst och rakt på sak, i en total sonisk dystopi. Och självklart otroligt mäktigt.

Vem hade väl väntat sig att San Francisco skulle börja producera goth?