Det finns något charmigt naivt över The James Cleaver Quintet, det finns inga gränser för vad man får och inte får göra hos kvintetten. Och det är väldigt uppfriskande. Om resultatet är av samma positiva omdöme? Därom tvista de lärda.

Dessa britter är tydligt influerade av The Dillinger Escape Plan minus de halsbrytande matematiska riffen och gott så. Det är när man ger sig på en approach som mer landar hos All Time Lows tuggummipunk än At the Drive-Ins patenterade rock som det hela landar snett.

Förstå mig rätt, jag är den första att applådera bra crossovermetal där ”bra” är nyckelordet. Det här är ingetdera, det här förpassar jag till arkiven utan att passera någon andra chans.

Efter de senare årens fina upptäckter av fantastisk bra brittisk hardcore – The Ghost of a Thousand och Pulled Apart by Horses exempelvis – hade jag fina förväntningar på detta. De grusades.