Det är svårt med Styles P. Han är en fantastisk rappare, på min topp 5 varje gång, men ändå hoppas man inte på särskilt mycket när han släpper nya album. Det är som att han siktar för lågt, inte vågar ta för sig av den musik som ligger på det fina bordet. Styles P använder sig mycket av enkla beats som sällan har någonting speciellt att komma med, och hookarna finns där bara för att förstärka det han vill säga. Inte för att få till en hit.

Det är alltså vad man väntar sig. Lätt hiphop, alldeles för lätt för att knocka en. Men man väntar sig även fantastiska verser av en hiphopröst som har förmåga att etsa sig fast i väggarna i ens känslorum. Ja, han kommer spökligt nära. På hypade Master Of Ceremonies får vi båda delarna, och för den senare måste man givetvis vara tacksam.

I’m A Gee är en favorit på The Ghosts fjärde album tack vare dess lugn som låter Styles komma i framkant med sina ord. Att Styles P med äkta hiphopmagi kan förvandla soul till guld har vi vetat länge.

Statik Selektah lägger ner ett bastungt beat i Feeling Gone som långsamt gnuggar fram rytmiska huvudknyck, och mellan Styles härliga verser får vi givetvis ett myller av rapsamplingar, denna gång mycket av The LOX.

Busta Rhymes är en av de många gästerna, och han äger Harsh till fullo. Är det dags för honom att göra en grandios comeback nu, efter ganska många år av hittig men oseriös lekstuga? Han låter ju som hiphopens smutsigaste och hetaste yngling på den här låten, särskilt när han droppar raden ”I beat you like the number 11 with two sticks”. Wowza!

Gatunära Children, faktiskt med ett ganska fantastiskt mullrigt beat och en sampling av 20th Century Steel Band, är skivans mest lyckade låt. Styles står längst fram i sin klunga och levererar albumets bästa flow. Pharoahe Monch får inte lägga någon vers, men hans tillbakalutande refräng är så bra att man är nöjd ändå. Annat kan man säga om fulröstade Sheek Louch som olyckligtvis får gästa två låtar. Street Shit hade blivit riktigt fet om Styles hade fått ta hand om den själv, nu blir det istället väldigt lätt att stoppa den i facket för töntiga macholåtar. Charmigare är givetvis det aldrig svikande samspelet mellan Styles och Jadakiss i It’s OK.

Master Of Ceremonies har ett väldigt starkt parti med fem, sex skitfeta låtar i mitten och är då riktigt kul att lyssna på. Det räcker långt och överskiner den tveksamma början och det tappade slutet. Discojointen Don’t Turn Away, där Pharrell tar på sig en paljettjacka som känns väldigt ovan, är rolig och faktiskt kvalitativ, däremot är soundet så fel det kan bli för Styles P. Yikes, hur fick han för sig att det var en bra idé? Kanske är det bäst att ändå vara glad för den stabila, enkla men hårda, äkta New York-hiphop som han oftast bjuder på. Den är faktiskt inte så pjåkig. Och så har ju Styles P inga lager på sin röst, den kommer direkt från själen. Det räcker.