Pallers beskriver själva sin musik som “Dance music for the lazy, the blazers and for the slightly depressed” och även om det onekligen är väldigt talande är det samtidigt inte riktigt heltäckande. Det som inte riktigt framgår är att Henrik Mårtensson och Johan Angergård dessutom bygger upp allting kring precis så vackra och eleganta popmelodier som vi vant oss vid när det gäller Labrador-släpp.

På The Sea of Memories förenar duon svenskt popvemod av bästa sort med en högst elektronisk och samtidigt tillbakablickande ljudbild som gång efter annan briserar i storslaget finstämda solnedgångssymfonier. Men även om de i spår som Humdrum och The Kiss är uppe och och snuddar vid pophimlen är stämningen aldrig euforisk. Inte ens när de i Wicked gör en väldigt egen men kärleksfull uppdatering av happyhouse.

Det finns en ständigt närvarande känsla av saknad. Att aldrig återfå något man en gång haft eller att inse att man strävar mot något man aldrig kommer kunna uppnå. I Nights som sju minuter höstmörker som smyger sig rakt in i själen medan Come Rain, Come Sunshine med ett oblygt lån av A Question of Time-slingan blir en subtilt melankolisk passning till Adolphson & Falk.

Så även om beståndsdelarna går att känna igen blir de i Pallers tappning, just genom att det finns ett stråk av något som skaver mot allt det vackra, något helt eget. Något lika originellt som stämningsfullt.