Den 6 oktober i år tilldelades Tomas Tranströmer nobelpriset i litteratur. Dagen innan släppte Emil Svanängens Loney Dear sitt album Hall Music med låten D Major, en tolkning av Tranströmers dikt ”C-Dur” från diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Så vältajmat att man nästan skulle kunna tro att Svanängen haft en mullvad i Svenska Akademien. En fin tolkning är det i alla fall. Knappast i närheten av det sublima Tranströmer uppnår i sin dikt, men ett värdigt försök.

Hall Music påminner mig mycket om Jónsis solo-debut Go från förra året. Dels för att musiken är samma mjuka, drömskt pompösa postrock och dels för att båda skivorna har samma svaghet: arrangemangen är storslagna, ibland hårresande magnifika. Men de gömmer låtar som sällan lever upp till arrangemangen. Båda albumen har sina pärlor men rent generellt är materialet svagt.

Till en början får jag för mig att det handlar om att jag ännu inte greppat låtarna på Hall Music, att det är en skiva som kräver tålamod. Men efter att ha lyssnat på de elva låtarna om och om igen har albumet fortfarande inte fallit på plats. Låtarna sprudlar av färger som rinner av mig istället för att fastna.

Svanängen är en skicklig låtskrivare, det känner vi till från delar av hans tidigare produktion. Det märks också på en del av låtarna här. ”My Heart” till exempel, och tidigare nämnda ”D Major” är vackra poplåtar som lyfter albumet. En medveten eller omedveten flirt med Massive Attacks ”Unfinished Sympathy” i slutet av ”What Have I Become?” får mig också att dra på smilbanden. Men överlag är det som att låtarna har glömts bort, eller kanske drunknat i bombastiska stråk- och blåsarrangemang, fylliga trummor och svävande syntar.