Artikel

2010:100:7 â€“ 100 fantastiska låtar 2010, del 7

Etiketter

Ni som varit med förut vet vad det här är. För nytillkomna läsare är det här en lista över 100 fantastiska låtar från 2010. En lista i ingen särskild ordning, även om jag säkert sparar några av de bästa låtarna till sist. Och som vanligt kan det säkert ha slunkit med någon låt från 2009. Det är sånt som händer när man har det roligt.

Alltså. 100 låtar alla borde ta med sig från 2010. 100 låtar. 10 delar. 10 veckor. Alla låtar som Spotify har kommer dessutom att dyka upp i en spellista där.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

LCD Soundsystem You Wanted a Hit
You wanted a hit / well, this is how we do hits / You wanted a hit / but thatâ€™s not what we do. På sista albumet (åtminstone till dess James Murphy ändrar sig) sammanfattas LCD Soundsystem väldigt bra. Murphys enmans-/flermansprojekt kan knappast beskyllas för att spotta ur sig hits efter någon slags standardmall. De låtar i diskografin som ändå blivit någon slags hits har snarast blivit det trots inte tack vare låtarnas utformning. En sån sak är att det knappast kan kallas radiovänligt att dra iväg en låt över niominutersstrecket. Men det är precis så mycket tid som You Wanted a Hit behöver. Musik som behöver tid på sig att hitta formen. Och trots att vi i princip får nio minuter bestående av inte mycket mer än en basgång och en riffande gitarr så blir You Wanted a Hit inte bara ett mässande, hypnotiskt och suggestivt snyggt bygge â€“ det blir dessutom en av LCD Soundsystems allra bästa låtar.
Hundreds Fighter (Marbert Rocelâ€™s M16 Rmx)
I sitt knastertronicaoriginal skulle Hundreds Fighter utan problem kunna höra hemma i, säg, Morr-familjen. Den där svajande spången ut över den demilitariserade zonen mellan det digitala och det akustiska. När sedan Marbert Rocel har lekt färdigt har det blivit lite mer stuns, ja, eller lite mer kämparanamma om man så vill, i låten. Lite mer disco, lite mer cirkuspositiv â€“ på ett bra sätt â€“ där Marbert Rocel går runt med sina trumstockar och gör ljud på allt som går. I sin remixade form skulle Fighter dessutom smita in helt obemärkt på Marbert Rocels rätt genomskitbra Catch a Bird-album. I processen får Fighter samtidigt en känslomässig förskjutning. Det dimkyligt mörka tvingas ut i ljuset. Två känslofärger. Två i princip lika bra versioner.
John Talabot Matildaâ€™s Dream
När det handlar om instrumental musik blir det många gånger titeln som sätter de mentala ramarna. Och om man så vill: tillhandahåller scenografin. Därför är det förstås inte särskilt konstigt att Matildaâ€™s Dream låter precis som Matildaâ€™s Dream. Under sju minuter målar John Talabot upp en drömvärld med avlägsna röster, en knorrande acidslinga, indroppade melodislingor och ett discobeat ångvältrullande framåt. Vackert, hypnotiskt och lika mjukt lockande som otäckt hotande. En dröm på gränsen mellan vemod och vansinne.
Submotion Orchestra Finest Hour
Svenska Heed blev aldrig mer än en väldigt tätt ihopskriven parentes i musikhistorien. Ja, egentligen blev de väl aldrig mer än en reklamfilmslåt. Men Seldom Seen var å andra sidan triphop av snyggt snitt, med en knäckande vacker refräng, frammejslad av stråkar och Jennie Abrahamsons röst. När jag hör sjumannabandet Submotions Finest Hour är det just Seldom Seen jag hör där i bakgrunden. Men de svävande melodierna, det egentligen alldeles för tunga beatet, den dallrande hi-haten och den sordinerade Mandalay-trumpeten skissar fram en hel hög triphopnattsekon. Och ovanför det musikaliska vemodet sitter Ruby Wood och dinglar med benen medan hon virar sin sorgset leende röst runt våra öron.
Mighty Mouse Junglefish
2010 släppte den andra volymen i den rätt excellenta nygammaldisco-serien Disco Circus. Nydisco samsades med sjuttiotalets inspirationskällor. Självklart är Matt och Colin inte dummare än att passa på och marknadsföra sig själva med eget material. En av dessa var Junglefish. En ettrig sequencerslinga, mjuka pianoackord, lager på lager av syntmattor, ett stadigt discobeat och mickpassande melodislingor invirade i stadsnattens spelande neonkaskader var allt som behövdes. Det, och en danspartner i natten.

Mighty Mouse – Junglefish (featured on ‘Disco Battle Weapons Vol. 1) by Mighty Mouse
JusLo Fly Away
Även Fly Away hörde hemma på Disco Circus 2. Men där Junglefish var glädjen mitt på dansgolvet är Fly Away taxiresan genom staden. På väg bort. På väg hem. Nattljusen pulserar långsamt förbi utanför fönstret. Inte riktigt morgon. Inte riktigt natt. Vid ratten plockar en discogitarr. I baksätet sitter ett klockspel. Ett åttiotalsminnande keyboard flyter ut genom den gamla bilradion. Vid ett rödljus plockas ett piano upp, mot löftet att ackorden inte tar för stor plats. Här och nu, med en längtan bort.

JusLo ‘Fly Away’ by Bears Eat Fish
Delorean Come Wander
När David recenserade Deloreans album Subiza konstaterade han, precis som Martina tidigare mer eller mindre gjort, att ett helt album med gruppen helt enkelt blir lite för mycket. Och visst, Subiza är kanske inte ett album som kommer att för alltid förändra musikhistorien som vi känner den, men för mig funkade det trots allt alldeles utmärkt. Okej. Som på alla album fanns det stunder som var bättre än andra. Och allra bäst var solskensdrypande Come Wander. Med tårna djupt begravda i havsvarm sand och med ett studsande housepiano som desperat kämpade för att stanna kvar i nittiotalet skulle Subiza kunna vara namnet på ännu en av dansmusikens otaliga undergenrer. En genre där Come Wander skulle höra hemma. Ett av 2010 års vitaste och bredaste leenden.
ATB feat. Jennifer Carr Could You Believe (Original Mix)
Ibland slås man och det självklara. Pusselbitarna faller på plats och man lyckas till slut sätta ord på de tankar som kvicksilvrigt halkat mellan fingrarna. När det handlar om poptrancens plats på dansmusikkartan slog det mig när jag recenserade ATB-samlingen Seven Years 1998-2005. Poptrancen är dansmusikens svar på singer-songwriters. Inte kanske så mycket att det är en person som skriver och framför låtarna. Snarare därför att det är musik som ofta balanserar på gränsen mellan det sorgsna och det självömkande. Känslor på utsidan av huden. Inte sällan krockar känslolägena: det euforiskt lyckliga och det ensamt desperata – vilket bara gör att allt känns ännu mer. Gråta på dansgolvet och allt det där. Kanske är det därför som poptrancepojkarna ofta hittar sina röster hos singer-songwriter-flickorna. Det är kanske därför som den till ytan tuggummitomma genren ofta har texter som är betydligt mer genomarbetade än dansmusik i gemen. Precis det här receptet fungerar precis lika bra som vanligt när ATB gör gemensam sak med Jennifer Karr, med sin Bonnie Tyler-raspiga röst. På sätt och vis poptrance gjord efter alla standardmallar, men trots det – eller kanske just därför – precis sådär fantastisk som standardmallspoptrance kan vara.
Solomun Curesto
Döper man ett album till Dance Baby ligger man ju redan på förhand på plus hos mig. Bygger man sedan upp en åttaminuterslåt kring ett rullande piano, ja då är det inte så mycket mer att säga. Curesto sällar sig till skaran av låtar som hittar ett vinnande koncept och sedan snurrar det runt, runt till dess att hårddisken är full. Curesto sällar sig till den betydligt mindre skaran låtar som inte bara lyckas hålla intresset uppe hela vägen, utan som dessutom lyckas skapa något rätt enastående. Mladen Solomun smyger igång ett dämpat sandpiano, med digitalt regn och hotande mörka molen på horisonten, för att sedan slita bort skyddsfilmen kring tvåminutersstrecket och sedan så sakta bygga in tangenterna i allt mer metall. Runt fem minuter väller så stråkarna upp över horisonten och skickar ett vykort från en Tiger Stripes-savann.
Rudenko Music
Leonid Rudenko gör det så enkelt för sig som det förmodligen bara går. Släng ihop ett antal standardhouseingredienser och ge resultatet icketiteln Music. Men hej. Vad gör väl det? Instrumentalhouse som låter pianot visa vägen samtidigt som tranceiga wannabestråkar exploderar in runtom. Repeat. Ljudet av sommar. Och ja, Music är en fullständigt självklart briljant titel.