Att få musik att verkligen explodera är en svår konst. Ännu svårare är det att uppnå en explosion som är så välavvägd att låtkonstruktionen upprätthålls, att låten förblir en enhet. Det krävs att musikern är modig nog att pressa lyssnarens tålamod till bristningsgränsen, bygga upp så länge att vi nästan hunnit tappa hoppet om att det ska leda någonstans. För att bygget inte ska fallera av explosionen när den väl kommer, krävs det att den sker med så små medel att dess effekt också kan bevara allt som byggt upp till den.

Det ska kanske förtydligas att detta inte är en vetenskaplig teori utan bara något jag kommer att tänka på när jag lyssnar på duon Skriets (Isak Sundström och Jacob Frössén) andra album Det Beslutande Organet som i sina bästa stunder uppvisar magnifika låtbyggen som använder sig av minimala rörelser för att få musiken att explodera.

I skivans inledande låt Glömska och åska mullrar en bas entonigt i bakgrunden av en atmosfärisk ljudbild, toppad av en klar gitarrmelodi. Förändringarna som sker är små och knappt hörbara, men långsamt långsamt ökar intensiteten. Och så plötsligt, mer än tre och en halv minut in i låten, sliter basen sig lös från sin entonighet och får den omringande musiken att sprudla. Explosionen pågår i drygt tjugo sekunder men är intensiv nog att sätta prägel på hela skivan.

Det finns en industriell skräpighet över Skriet som placerar dem i samma punkiga tradition sångaren Isak Sundströms andra projekt Pascal och deras bundsförvant Mattias Alkberg. Men det dovt storslagna i musiken på Det Beslutande Organet får mig också att tänka på den drömska melankoli som präglar Joy Divisions sena låt Atmosphere och The Cures milstolpe Disintegration. Det ger Skriet en plats på den svenska musikscenen som just nu inte kan upfyllas av någon annan.

”Vi äter alla i solen varje kväll / högar av jord överallt i trädgården / ingenting särskilt händer / man rör sig försiktigt från en mun till en annan” sjunger Isak Sundström i Ett hål i sommaren, för att sedan kontrastera det med: ”Tänk om vi stod nakna på ett fält / bredvid varann / och lät oss brännas sönder av solen”. Kontrasten är talande. Både text och musik tycks sträva efter att röra sig från det vardagliga, till ett större sammanhang. Som lyssnare vävs jag in i samma drömska tillstånd, ett tillstånd som endast rubbas det fåtal gånger som albumets intensitet och spänning åsidosätts för att ge utrymme åt ljudbilden.