Beware som släpptes för två år sedan var för mig en väg tillbaka till Bonnie ‘Prince’ Billy. Att se honom i den vevan, med stort band och stora gester, var en välkommen förflyttning från det vaggande och vackra. Det var aldrig brötigt men det var högt, stort och mycket. Sen släppte han The Wonder Show of the World med The Cairo Gang och någonstans där slutade jag lyssna igen. Återigen hade jag svårt att hitta något inspirerat i Will Oldhams ständiga produktionsflöde.

Jag hade egentligen inte tänkt att ta mig an Wolfroy Goes to Town. Jag lyssnade mest på den i förbifarten. Tittade in för att se vad Oldham gör nu för tiden. Och där blev jag kvar.

Det beror mest på No Match. Om det är någon låt som ska få mig att lyssna på singasonga den här hösten så är det det inledande spåret på Wolfroy Goes to Town. Det är släpigt och svajigt. Ljust och mörkt om vartannat. Det här är en låt som är skriven tusen gånger. Prins Billy har förmodligen skrivit den själv minst hundra. Men visa mig någon som gör det bättre. Den gråtande stämman som leder upp till refrängen är det mest bitterljuva jag hört i år.

Wolfroy Goes to Town har ingenting av Bewares tempo och utåtagerande arrangemang. Den är snarare den lite finare kusinen som gråter i ett hörn. För känslorna är ständigt närvarande på albumet. Vare sig de illustreras av en gråtig stämma, ett smygande dragspel eller en textrad. Eller när Quail and Dumplings bygger upp en stämning som briserar efter halva låten och sedan avtar till ingenting.

Wolfroy Goes to Town är en helhet och ett album jag inte vill vara utan. Än är det långt kvar tills man kan räkna bort Bonnie Prince Billy.

Quail and Dumplings