När vi skrev september 2011 hade det helt plötsligt gått tio år sedan terrorattentaten i New York och ingen förstod riktigt var åren däremellan hade blivit av. Annars var det mesta som vanligt. Vädret kastade oss mellan hopp och förtvivlan, Grekland fortsatte krisa och världen med dem, Kikki Danielsson fortsatte gråta ut och så kom det en massa bra musik. September, helt enkelt.

Kissey Cry (mp3)
Hon verkar ha släppt efternamnet Asplund när hon gör sig redo för en återkomst på ljudvågorna. Mitt iTunes älskar den här låten och jag också. Hon sjunger starkare än tidigare och landar någonstans mellan Goapele och Titiyo på Hidden. Elektroniskt bruten soul med säker och stadig riktning framåt.
(Patrik Hamberg)

The Rapture It Takes Time To Be a Man (låt)
Med en repeterande pianoslinga och en stor dos vemod gör The Rapture sitt inlägg i debatten om den nya mansrollen. Den repeterade formen gör den perfekt för att lyssna om och om igen. Septembers låt.
(Kal Ström)

Colin Meloy och Carson Ellis Wildwood (bok)
Mattias Alkberg släppte årets hittills bästa skiva, Wilco släppte The Whole Love och kramades nästan sönder och M. Ward gjorde årets bästa spelning (om inte den bästa på flera år). Men när allt det där blev lite för mycket var det The Decemberists-sångaren Colin Meloys berättelse och frun Carson Ellis illustrationer som utgjorde det bästa sällskapet genom boken Wildwood. Boken är den första i en serie om tre och ja, det är väl en barnbok. Men gillar man The Decemberists, raggsockor och stora skogar så gillar man den här.
(Maria Gustafsson)

Kasabian Club Foot (explodera mig 2004)
Månadens mesta låt överraskade mig rätt mycket. Men den återupptagna bekantskapen med Doomsday fick mig inte bara att än en gång konstatera att Frankie Goes to Hollywoods Two Tribes är världens bästa Mad Max-låt – jag blev dessutom fullständigt överkörd när Club Foot vräkte sig ut över slutscenen. En låt alls gjorde samma intryck på mig när jag först såg filmen, men som nu exploderade rakt in i mellangärdet. Som ett smutsigt rännstenskärleksbarn mellan U2s Discothèque och Stone Roses Love Spreads. Som den ansvarskännande redaktionsmedlem hon är kontaktade Martina omedelbart discopolisens jour för att planera intervention.
(Ola Andersson)

Feist Get It Wrong, Get It Right (låt)
Häromdagen släpptes Feists kommande album Metals som stream på listentofeist.com. Det är bra, kanske är det så bra att det överträffar fantastiska The Reminder från 2007. När Leslie Feist i sista låten Get It Wrong, Get It Right låter musiken bäras av hennes fantstiska röst går det inte att värja sig, låten är höstsolen personifierad. Albumet (årets bästa?) släpps officiellt den 3 oktober
(Anton Wedding)

Hello Saferide Anna
Efter en sommar svältfödd på metal, har hösten verkligen rivstartat i september. Formidabla skivor med Opeth, Wolves in the Throne Room, Warbringer och Mastodon har snurrat flitigt i stereon. Men är det ett musikaliskt stycke som har stuckit ut under månaden är det Hello Saferides låt Anna, som jag stiftade bekantskap med i programmet Tack för musiken, där Annika Norrlin gästade. En fantastisk poplåt med mycket melankoli och ett skitsnyggt gitarrsolo. Hur har jag kunnat missa den tidigare?
(Tomas Lundström)

Astronautalis This Is Our Science (album)
Charles Andrew Bothwells bluesiga indierocksskramlande version av hiphop som på något sätt lyckas plocka det bästa från både Beck som Tom Waits och Eminem samtidigt är precis lika bra som referenserna antyder.
(David Drazdil)

Mattias Alkberg (artist)
Släppte vad som kan komma att vara årets bästa skiva – Anarkist.
(Jonas Appelqvist)