Från en lada i Big Sur letar hon sig tillbaka. Hon kom med franska kärlekssånger och återvände med dansanta popnummer. Gav ut ett album med alternativa versioner av den hyllade debuten. Och så tog hon en paus. Åkte båt på Nilen och campade i Kalifornien. Tog det lite lugnt tills lusten kom tillbaka. Och nu när hon är tillbaka så är det lite enklare. Lite mindre konstlad. Metals handlar mer om rösten än om de instrumentala arrangemangen.

Därför är den inte heller lika lätt att hitta in i. Det finns ingen 1,2,3,4. Metals funkar inte alls på kafé. Men det gör det också lätt att tycka om den. Metals är årets mest självklara album.

Det är ganska släpigt genom nummer som Anti-Pioneer. Men det är också rökigt och trivsamt. Ingenstans är det kryddat för mycket. Detaljerna ligger snarare i det välavvägda soundet och timingen. Ingenting görs i onödan, även när ljudbilden växer.

Feist har hållit produktionen i en ganska liten krets. Inte släppt in för många. Ändå kan det bli ganska stökigt. Som på Undiscovered First. Det jävlas i alla hörn och sången är högljudd och gapig. Samtidigt är det snuskigt finstämt på Cicadas and Gulls. Och det är lite det som gör Metals så bra. Den är som en helt vanlig dag. Eller som man är mest. Som Feist är mest.

Bäst är det när det inte är särskilt finstämt. Grejen med Feist är att hon gör det snygga bättre än det vackra. Snygg musik brukar ju dras med problemet att den är snygg men inte så mycket mer. Men när det kommer till Feist är det just det snygga som är det kvalitativa. Som i inledande The Bad in Each Other eller andralåten Graveyard. När det hårda och kantiga i både hennes röst och arrangemangen får leva ut. När det blir snällt, som i avslutande Get It Wrong, Get It Right blir det genast mycket tråkigare. Och där har Metals sin styrka. Den är rätt kantig. Och det är där som det blir vackert.