Med Era Extraña har Neon Indian har gjort en svepande, atmosfärisk fortsättning på lo fi-symfonin Psychic Chasms. Även om Alan Palomo gärna klumpats ihop med till exempel Toro Y Moi och Washed Out till en amerikansk scen av lo fi-nördar som mest sitter hemma i varandras vardagsrum och fipplar på synthar medans de drömmer sig bort till soldränkta utopilandskap, så har han här sakta men säkert brutit sig loss. Inledande Heart: Attack låter i och för sig precis som en del två av Should Have Taken Acid With You, men sedan släpper det. Polish Girl är ingången till Palomos småknasiga, psykedeliska värld och någonstans här känns Palomos samarbete med Flaming Lips heller inte så underligt.

Inför Era Extraña stack Palomo iväg till Helsingfors under djupaste vinter, för att samla sig, isolera sig mentalt och ta fram idéer. För en New York-bo ursprungligen från Texas är det knappast det mest väntade greppet, men det tycks ha fungerat alldeles utmärkt. Enligt egen utsago lyssnade han under den här perioden mycket på bland annat The Fall och My Bloody Valentine, varav de sistnämnda kan höras här och där, dock tydligast i The Blindside Kiss. Men generellt känns det ointressant att jaga influenser hos Neon Indian, och än mer ju mer jag lyssnar på Era Extraña. Det är så mycket trevligare att använda Palomo som ljudkuliss till röriga, halvapokalyptiska sci-fi-fantasier, på något sätt för evigt bundna till tonårig eskapism.

Hur trevlig än Era Extraña dock är, och dess status som starkt album torde inte kunna förnekas, så blir det ändå i slutändan en aning för solkysst för undertecknads preferenser. Missförstå mig rätt; Halogen (I Could be a Shadow och Hex Girlfriend är fantastiska låtar, och det finns fler av hög kaliber i det övriga sällskapet, men förmågan att frammana associationer där lyssnaren drömmer sig bort är både på gott och ont. För den som är förtjust i ovan nämnda Washed Out, Candy Claws och burrig, lågfrekvent shoegaze är dock nog Era Extraña ett måste.