Tecknen har funnits där länge egentligen. Den akustiska skivan Damnation var en försmak och den som sett Opeth live de senaste åren har inte kunnat undgå Mikael Åkerfeldts fäbless för att sväva ut. Och äntligen tar Opeth steget fullt ut, lämnar dödsmetallen bakom sig och omfamnar sitt progressiva arv med en stor bamsekram.

Som Opeth-lyssnare har något känts, inte fel, men obekvämt på såväl Ghost Reveries som Watershed. Jag har inte kunnat sätta fingret riktigt på vad det har varit, men med Heritage står det klart att det varit hit de strävat hela tiden. Kanske borde de ha tagit steget för längesen.

För med Heritage lägger Opeth – kanske för gott, kanske för tillfället – death metal-yxan i från sig helt och hållet och till den brasa man klyvt ved den här gången har man använt bra mycket mer subtila verktyg. Riffen låter visserligen fortfarande som metalriff, men i en helt annan ljudbild framstår de verkligen inte som det. Och Mikael Åkerfeldt growlar inte en gång.

I stället har jazzen, folkmusiken och den progressiva rocken fått fritt spelrum och det är bara att gratulera Opeth till en riktig fullträff. Med till synes små medel lyckas man skapa en väldigt uttrycksfull skiva, som kommer att ackompanjera den med stormstag annalkande hösten perfekt.

PSL: Hej 5 Opeths Mikael Åkerfeldt.