Han har varit i östeuropa (Gulag Orkestar, i centraleuropa (The Flying Club Cup) och i Mexico (March of the Zapotec EP) för att hitta sin musik.

Och efter sin världsomsegling ska han nu försöka komma hem, med all resans bråte med sig. Men efter den långa resan känns han inte riktigt så bekväm längre.

Den där känslan av att allt är likadant, men allt har förändrats. Det är omöjligt att komma tillbaka hem, för man själv har förändrats. Titellåten säger det tydligt:

And this is the house where I
I feel alone
Feel alone now
And this is the house where I
Could be alone

The Rip Tide

Det låter som han försöker smälta det han varit med om de senaste åren och maka in det i det liv han trodde var hans. Men kläderna passar inte längre. Han har både blivit bekvämare och rörligare. Det passar inte riktigt in i det gamlas mönster eller kläder.

Och så är då sista låten ett avsked vid Port of Call. Hoppas vi träffas på resa nästa gång, borta verkar han trivas bäst.

Bäst på skivan är Payne’s Bay och The Peacock.