Tre låtar in på The Last Summer har Leo Drugge och August Hellsing hunnit hälsa på hos både Queens Another One Bites the Dust och Whigfields Saturday Night. Mot slutet hör jag Gypsy Woman (She’s Homeless).

Det är förstås väldigt bra.

När jag skulle skriva recensionen på Lo-Fi-Fnk googlade jag för ovanlighetens skulle runt bland recensioner som andra hade skrivit. Det kändes väldigt mycket som en sexa-skiva, vilket är ungefär det svåraste som finns när det handlar om att få ihop någon slags text. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna få några ögonöppnare av vad andra skrivit.

Det blev recensioner som hyllade Lo-Fi-Fnk:s osvikliga känsla för melodier, paralleller till New Order, Pet Shop Boys, Madonna och Daft Punk. Texter som konstaterade att indie-elektro-duon nog är Sveriges största bidrag till musikhistorien sedan Abba.

Någonstans ungefär där kände jag att jag nog inte behövde läsa mer. Jag insåg att jag nog inte hade lyssnat på samma skiva.

Men förutom att det känns som att det är slitna paralleller från människor som inte engagerat sig tillräckligt mycket för att bry sig mer känns den ihopklumpningen mest som någon slags förolämpning mot Leo och August.

Visst är det kul att jämföras med de stora namnen. Men musikaliskt är det rätt irrelevanta jämförelser.

När jag skrev om Boylife konstaterade jag ungefär att duon tonat ner en del av den hysteriska sprittighet som debut-ep:n bjöd på. Och att det i sin tur var ett ”tyvärr”. Nu, fem år senare, känns det som att saker och ting tonats ner ytterligare några snäpp. Om det handlar om mognad eller bara att de musikaliska influenserna förändrats ska jag väl låta vara osagt, men det är ändå så det känns. The Last Summer känns mer polerad. Snyggare.

Men. Här kommer förstås ett men.

The Last Summer lämnar mig rätt oberörd. Det är snyggt. Inget snack. Men den osvikliga melodikompass som andra recensenter talat om är precis det jag saknar. Melodier. Refränger. Saker som krokar tag i mig och drar med mig. Ut på dansgolvet eller in i ett blått känslolandskap.

Som det är nu är The Last Summer trevlig sysselsättning för stunden, men i samma stund som skivan slutat snurra kan jag inte komma ihåg vad det var jag just hörde.