Man kan väl inte direkt anklaga Tamara Hunkeler och Christian Hirt (nu när jag till sist, efter all förvirring, lärt mig att Dinka består av dessa två) för att ta några radikalt stora steg åt något håll mellan sina skivor.

Linjen mellan The Temptation, Hotel Summerville och Tales of the Sun är rätt spikrak.

Visst. De har knuffat sina egna musikaliska gränser, men det har mest handlat om marginella förskjutningar. Finslipningar av den redan från början upparbetade formen. Den stora skillnaden mellan de båda första albumen var att en av låtarna på album två hade sång. På sätt och vis en smärre revolution i Dinkaversat, men, ja, det är ungefär så långt det sträcker sig.

Nu spelar det i och för sig inte någon jättestor roll. Det blir mer av Dinkas schweiziska Deadmau5-förädling. Progressiv house och sveptrance fjäderlätt dansande bland alptopparna. Och hej, när de dessutom plockar med en egen version av Chris Reas sommarsignatur On the Beach, ja då börjar jag nästan undra om Tamara och Christian gjort det bara för att få mig på glatt humör.

Okej, nu är just On the Beach kanske inte Tales of the Suns största stund. En okej version, men också en som egentligen inte tillför något alls utom en vän trancekostym. Och det känns som att det är lite av problemet med hela albumet. Som att Dinka den här gången mer än tidigare återanvänt sig själva. Putsat av låtarna från de två första albumen, tweakat till dem lite och så rullat ut dem under nya titlar.

Här finns lite försiktigt trevande steg åt nya håll. Men Enigma-doftande Campfire blir mest såsig. Hide Your Love halkar också in i samma, tvivelaktiga bollränna. Legends känns som tranceversionen av temat till en skotskt Braveheart-uppföljare, med stor budget, många målade ansikten och gröna, rullande kullar.

Vi får sång den här gången också. Ännu mer än tidigare. Den här gången av Hadley Poole, poptrance-veteranen Julie Thompson och Civil Servants Karen Gross. Det är välkomna avbrott i det instrumentala flödet, men inte heller de känns som att de riktigt lyfter som de borde.

Saker och ting är sig precis lika, men ändå inte. Jag gillar ju trots allt rätt mycket på Tales of the Sun. Renegade och Memorized Faces, exempelvis – utan att jag riktigt kan sätta fingret på vilka detaljer som lyfter dem över de flesta andra spår. Och samtidigt känns det som att Tales of the Sun rent generellt har en bit kvar till föregångarna.

Frågan är bara om det tyder på att Tamara och Christian har tagit Dinka-formeln så långt det går, eller om det helt enkelt är så att jag blivit bortskämd av deras tidigare alster. Att jag helt enkelt överdoserat och behöver en paus.