2011 ser ju onekligen ut att vara de grånande gitarrmännens soloår. Efter att J Mascis släppt ett mer eller mindre inspirerande album och Sonic Youth-bekantingen Thurston Moore släppt sömnpillret Demolished Thoughts är det nu Stephen Malkmus och hans The Jicks som släpper sitt femte album. Och intet är nytt på den lekfulla, smått progressiva indierockfronten.

Det är positivt att Mirror Traffic har mer gemensamt med två första albumen post-Pavement, den självbetitlade debuten och Pig Lib, än de två senaste Face the Truth och Real Emotional Trash. Spelglädjen som genomsyrar det tidiga materialet skiner igenom även här. I poppiga öppningsspåret Tigers och första singeln Senator finns en spelglädje som smittar av sig, en sammantagen helhet som bådar gott för hela albumet.

Och albumet stoltserar med godbitar, Forever 28 är en fin Pavementsk bit, Long Hard Book skulle även den kunna vara hämtad från Terror Twilight. Tyvärr finns det ett gäng spår som tar ner skivan också.

Det finns tendenser på samtliga Malkmus-album som drar alldeles för mycket åt gitarronani och det lite bluesiga. Som om han och kompbandet vill visa att de visst kan, som om vi alla tvivlar. Och trots att det är onödigt så landas det ändå i något slags poppigt bluesträsk. Så också på detta album – Brain Gallop är ett lysande exempel på det, ett spår skivan mått oerhört mycket bättre av.

Dessutom saknar jag de vanvettiga attackerna jag vet att han är kapabel till, de som drar upp volymen till elva och stampar på tre distpedaler samtidigt. Det hade skivan också mått bättre av. Med anledning av det citerar jag Malkmus själv, från Asking Price:

The distortion is way too clear