Jag lyssnade ytterst lite på Fionn Regans förra album The Shadow of an Empire och fina debuten The End of History var hela fem år sedan den kom. Men det är inte bara för att det var längesen jag lyssnade på Regans musik som det här känns lite obekant. Han har utvecklat ett sound som börjar någonstans i hans egna stil och slutar i Leonard Cohen. Och det är precis så albumet är uppbyggt. Ju längre du lyssnar, desto stillsammare och mer känslotyngt blir det.

Fionn Regan har varit ute och känt på samarbeten men det har aldrig riktigt blivit något. Det funkade varken att ge ut på Lost Highway eller att samarbeta med Ethan Johns (Kings of Leon, Emmylou Harris, Ryan Adams). På det förra albumet hade irländaren Regan suttit hemma och frustrerat gjort klart sitt album på egen hand efter alla misslyckanden efter den Mercury-pris-belönade debuten. Till 100 Acres of Sycamore har han kommit ut från sovrummet, åkt till Spanien och slappnat av. När Josh Rouse gjorde samma sak blev det inte särskilt roligt, men för Fionn Regan var det väldigt mycket rätt sak att göra.

Det låter inte soligt Spanien alls. Det låter bruna tröjor, stort hår och lite asocialt.

100 Acres of Sycamore blir ibland nästan högtravande men det gör ingenting för det släpiga tar en tillbaka. Det här är ett album att lyssna till live. Jag vill se körsångarna svaja fram och tillbaka i bakgrunden, höra stråkarna stort och nära. Se den lille Regan sitta på en pall och fylla en stor sal med de enklaste av melodier.