2011 ser ju onekligen ut att vara de grånande gitarrmännens soloår. Efter att J Mascis släppt ett mer eller mindre inspirerande album och Sonic Youth-bekantingen Thurston Moore släppt sömnpillret Demolished Thoughts är det nu Stephen Malkmus och hans The Jicks som släpper sitt femte album. Och intet är nytt på den lekfulla, smått progressiva indierockfronten. […][...]

Det var långt innan Terror Twilight, det självvalda slutet, långt innan det började vurmas för Träd, Gräs och Stenar som Stockton-kvartetten njöt av tronen som indiescenens lofi-kungar. Njöt och njöt förresten – de kunde antagligen inte brytt sig mindre. När nyss nämnda avskedsskiva släpptes 1999 stod de på karriärens topp och ville inget hellre än […][...]

Backkatalogen David Berman hittills har på sitt CV kan liknas vid en promenad längs stranden. Helt okontroversiellt och harmlöst men ack så trevligt. Och detta faktum är tydligare än någonsin på sjätte albumet med Silver Jews. Där bandet bildades som en hybrid mellan Bermans osvikliga melodikänsla och originalmedlemmen Stephen Malkmus ibland maniska manér och stämpel […][...]

Jag plockade häromdagen fram CocoRosies ”La Maison de Mon Rêve” och insåg att det är inte alla dagar man står ut med gnisslet i vackra ”Terrible Angels”. Samma sak händer i Shugo Tokumarus ”Karte”. En fågel på repeat. Så ohyggligt irriterande. Samtidigt som melodin fångar något som gör att jag inte kan stänga av. ”L.S.T.” […][...]