Det finns artister som är större än sig själva. De som någon gång fått alla pusselbitar på falla rätt plats vid rätt tid. Som då skapar tidlös magi.

Billie Ray Martin är en av dem.

Problemet med det här är förstås att den ribba de själva lagt åt sig själva visar sig vara nära nog omöjlig att glida över igen. Kraven är för stora. De egna kraven. Men framförallt kraven från en förblindad, besatt publik som inte kan släppa taget trots att det som en gång tände lågan inte längre längre finns kvar i förhållandet.

Som del av Electribe 101 spelade Billie Ray in världens näst bästa album någonsin. Electribal Memories. Ãœbersnyggt formspråk och fullständigt fantastisk musik. Och det var Billie Ray. Billie Ray och fyra andra. Men de fyra andra var mest bakgrundskulisser. Det var ju Billie Ray som var stjärnan.

Nu var det förstås inte riktigt så enkelt. Det är sällan det. Även bakgrundskulisser fyller en funktion. Och när Electribe 101 rasade i bitar efter bara en skiva visade det sig att det var just de fem personerna som Electribe 101 bestod av som skapade magin. Tillsammans. När de fyra manliga medlemmarna fortsatte som Groove Corporation blev det några minnesvärda stunder. Men inget som kunde mäta sig med Electribe 101. Inget kunde ersätta Billie Ray.

Men så var det också det omvända. Den solokarriär som Billie Ray gav sig ut på saknade fyra viktiga komponenter. Brian Nordhoff. Joe Stevens. Les Fleming. Roberto Cimarosti. Resten av Electribe 101.

Även Billie Ray har gjort minnesvärda saker efter Electribe 101. Men då har det för det mesta handlat om samarbeten. Med The Grid. Med Spooky.

Samtidigt började det så bra. Billie Ray Martins första singel solo är lika bra idag som när den kom. Men inget hon har gjort i eget namn sedan dess har varit i närheten av Your Loving Arms. Det har faktiskt varit rätt långt upp.

Fram till 2011.

Sweet Suburban Disco släpptes i början av året, långt under min radar. Det var först när vi började skriva sommar i kalendern som Billie Ray Martin klev tillbaka in i mitt liv.

Och vilken entré.

Någonstans faller jag redan när den första tonen lämnar högtalaren. När melodislingan från Bronski Beats klassiska bögsignatur Smalltown Boy lägger det vemodiga ramverket. Snyggt, lågmäld pophouse som drar ett kritstreck rakt tillbaka till genren som den lät där i skarven mellan åttio- och nittiotal. Lördagens färg som fyrljus i den gråa vardagens livskvävande rutin.

A dancefloor chancellor
Never the greatest dancer around
Mostly one step out of time
These heels may crush her toes
but they won’t crush her hope
She’s got to keep the faith and
feel like she can run a race

Med laserstrobbar och allt.

Visst. Förmodligen handlar min handlösa kapitulation mycket om ett uppdämt behov. Av att se Billie Ray åter glida över den där imaginära ribban. Men också av förvåning. Som att utan förvarning springa på någon man trodde man kommit över för länge sedan, bara för att inse att omprogrammeringen inte lyckats så bra som man lurat sig själv att tro.

Billie Ray Martin har gjort sin bästa låt sedan Your Loving Arms. Omslaget är nästan Electribe 101-snyggt. Och lördagens färger fortsätter rädda liv.

Neon lights in summer rain
And every step she takes her all the way
to where the lights glow
Sweet suburban disco